Folkpartiet är inte riktigt som andra partier, skrev Birgitta Wallner på Liberal kommentar i går. Det är nog vad de flesta medlemmar i alla partier tycker. Man väljer ju inte ett parti för att det är som alla andra.
Vad Birgitta Wallner menar är så särskilt med Folkpartiet är lite oklart. Det är ett tänkande och kännande parti, skriver hon, men jag har svårt att tro att hon verkligen menar att (medlemmar i) andra partier saknar förmåga till både tankeförmåga och känslor.
FP tar ställning i varje enskild fråga, läser jag vidare, och kanske är det just det som skulle vara speciellt. Nu tror jag att även det gäller för alla partier som inte håller sig med en enda enkel förklaring till alla problem. Däremot utgår analysen av frågorna rätt självklart från partiernas respektive ideologier.
En intressant synpunkt är också att folkpartiet enligt Birgitta Wallner ”egentligen” inte är ett borgerligt parti. Det är en tänkvärd tendens att företrädare för partierna i regeringen nu börjar distansera sig från begreppet borgerlig. Har det blivit så belastande att stå för den gemensamma politikens följder?
MUF:s förbundsordförande Erik Bengtzboe hävdar till exempel numera (se DN debatt 26/11 i fjol) att han inte är borgerlig och vill hellre hänvisa till liberala och konservativa idétraditioner. Vilket i min värld beskriver borgerlighet rätt bra. Han ser begreppet borgerlig som en identitetsmarkör och associerar till kristallkronor, pärlhalsband och sjurättersmiddagar.
Jag tror för min del att det är fler som retar sig på sänkt bolagsskatt, utförsäljning av gemensamma välfärdsanläggningar och högre skatt för pensionärer än på en och annan kristallkrona i Rosenbad.
Bengtzboe fick också raskt svar från bland annat unga folkpartister som (också på DN debatt) skrev ”I vår enfald trodde vi att det var borgerligheten som knöt oss liberaler och konservativa samman och som har möjliggjort att vi framgångsrikt har kunnat regera ihop de senaste sex åren”.
Folkpartiets ekonomiska talesperson Carl B Hamilton använder för sin del utan att tveka begreppet ”borgerliga partier”. Han tycker dessutom att de bör gå samman i ett gemensamt, borgerligt, parti.
Så det är lite olika. Det är väl som den gamle folkpartiledaren Gunnar Helén sa: Att vara liberal är att vara kluven.
Nu funderar jag på om vi ska se Birgitta Wallners inlägg som en uppföljning av folkpartiets besked att de, i motsats till de tydliga önskemålen från mötet i Maramö, lämnar alliansen. Är de gotländska folkpartisterna på allvar på väg att förflytta sig någon annanstans på den politiska kartan? I så fall är det ju riktigt intressant.