Sverige behöver mer idédebatt, inte mindre. Den läxan kan Socialdemokraterna lära av sina valnederlag, och alliansen av situationen i Danmark. Där anses Venstre efter snart ett decennium vid makten ha regerat slut på sig självt. Det finns inga idéer kvar, och ändå har inget lyckorike på jorden uppstått. Därför förtjänar Svenska Dagbladets ledarserie om det borgerliga uppdraget allt beröm. I ett antal artiklar har frågan behandlats: vad vill borgerligheten, vilka idéer finns kvar att realisera och hur kan man gå vidare?
Med detta sagt: det finns inget borgerligt uppdrag. Vad som finns är en allians av partier som av taktiska och praktiska skäl under några år slår följe och samarbetar. En bit av vägen har de gemensam. De vill ha lägre skatter och färre regleringar. Individen ska bestämma lite mer, staten lite mindre. Men på längre sikt finns ingen gemensam borgerlig idégemenskap eller vision. Historiskt sett är liberalismen och konservatismen varandras motpoler.
Vissa väluppfostrat artiga liberaler tycks ha svårt att erkänna detta. Vi bjöd ju dem på festen, tycks de säga, då kan vi inte gärna erkänna att de egentligen inte är våra kompisar. De konservativa för sin del har allt att tjäna på att tossas ihop med liberalerna. De piggar upp varumärket, så att säga, spär ut doften av konjakskupa och brittiska rävjakter.
För att ytterligare komplicera relationen föredrar många liberaler konservatismen som rent estetiskt ideal. De tycks uppfatta tweed, oljerockar och överprissatta gummistövlar som ett nytt och nära på ideologiskt ställningstagande. De är unga, de är snygga, de gillar fri konkurrens och de klär sig som brittisk lantadel i någon gammal Agatha Christie-roman. En del av dem har ljust och fräscht hemma, andra rynkar på näsan över osäkra uppkomlingar som målar världen i vitt. De senare kopierar stilsäkert överklassens klassiska heminredning.
Det trista med liberalismen är att den saknar gruppidentitet. Ingen gemensam klädstil, ingen gemensam musik. Den nya borgerligheten sätter gemenskapen högt. Och om ingen säger att kejsaren är naken kan vi fortsätta jaga det gemensamma uppdraget.
Tills vidare är alliansen en förträfflig konstruktion. Det finns mycket kvar att göra, där de fyra partierna strävar åt samma håll. Men det innebär inte definitionsmässigt att alliansen är den mest liberala av möjliga regeringskonstellationer, varken 2014 eller på längre sikt. Vad som händer med Socialdemokraterna vet vi inte. Mikael Damberg hade lika gärna kunnat vara vänsterytter i Folkpartiet som högerdito i S. Miljöpartiet kan retirera till sina rötter, eller fortsätta Wetterstrands väg.
Föreställningen om ett borgerligt uppdrag är en briljant PR-kampanj för konservatismen. För liberalismen är den en gökunge.