Valet 2010 blev historiskt. För första gången lyckades en borgerlig regering bli omvald. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Och Socialdemokraterna förlorade, efter 80 år, rollen som klart största parti. Detta är den andra av tre artiklar om betydelsen av valet och vad resultatet kan betyda för Sveriges framtid.
När Socialdemokraterna kom till makten 1932 trodde få att de skulle lyckas sitta kvar länge. Sverige hade på 1920-talet präglats av ständiga regeringskriser och inget tydde på att Per Albin Hansson skulle lyckas bryta mönstret. Men, en rad tillfälligheter gjorde att han lyckades koppla ett så bastant grepp om makten att SAP skulle sitta kvar till 1976. Och SAP inte bli ett vanligt parti förrän 2010.
Denna remarkabla bedrift berodde givetvis mycket på egna styrkor. Men också på motståndarnas svaghet.
Den svenska borgerligheten hade nämligen varit splittrad långt före 1932 och konservativa och liberaler i början på 1900-talet ivrigt bekämpat varandra. Oenigheten hade bland mycket annat handlat om hur stort försvaret borde vara och om jordbruket skulle skyddas med tullar eller inte.
Efter att Socialdemokraterna 1917 blivit landets största parti hade dock högerns ledare Arvid Lindman försökt verka för borgerlig samling, men många så kallade frisinnade liberaler hade inte varit intresserade. De ville styra själva och betraktade därför högern som ett minst lika stort problem som Socialdemokraterna.
Det senare kom även med tiden att gälla Bondeförbundet (dagens Centern), trots att det ursprungligen var en utbrytargrupp från högern.
Efter 1932 började Folkpartiet och Bondeförbundet för att vinna väljare också anpassa sig till den socialdemokratiska politiken. Så gjorde ock högern, men betydligt mer motvilligt.
Under efterkrigstiden kom därför även många borgerliga att acceptera den nidbild av högern som ett cyniskt särintresse för näringslivet som SAP spridit sedan 1800-talet. Och demoniseringen gick så långt att det när SAP till slut förlorade makten 1976, så ville vissa center- och folkpartister hellre regera med sossarna än med Moderaterna. Detta sade dock både Centerns och Folkpartiets ledare nej till och Sverige fick sin första borgerliga regering på 44 år.
Kvardröjande motsättningar ledde dock till två regeringskriser och SAP kunde därför komma tillbaka redan 1982. Och då Moderaterna under 1980-talet rörde sig högerut, bland annat genom att kräva kraftigt sänkta skatter, ökade sedan motsättningarna på nytt.
När den svenska modellen kollapsade 1989-91 insåg dock både Centern och Folkpartiet att det behövds en ny politik och accepterade tillsammans med Kristdemokraterna, som då samtidigt kom in i riksdagen, att 1991 bilda en regering ledd av Carl Bildt, som blev Sveriges första högerstatsminister sen 1928.
Under perioden 1991-1994, som präglades av de enorma problem som den socialdemokratiska politiken skapat, förbättrades till slut också relationen mellan de borgerliga på ett fundamentalt sätt. För även om Centern några år senare åter samarbetade tillfälligt med SAP så hade den historiska misstron till slut försvunnit. Och efter att Moderaterna övergivit några av sina mest radikala krav efter en stor valförlust 2002 föll det sig naturligt för de borgerliga partierna att bilda den Allians för Sverige som vann valet 2006 - och fortfarande styr Sverige.
De borgerliga samarbetar numera alltså utan större problem. Och detta beror nog åtminstone delvis på att Nya Moderaterna, för att kunna bli ett brett mittenparti, jämkat sin politik så pass att Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna numera är mer ideologiska och på många punkter står för en tydligare borgerlig politik än det gamla högerpartiet.
Förändring är, som någon sa, sannerligen historiens enda konstant.