Klyftorna ökar, visar siffror från Statistiska Centralbyrån. Och från vänster hörs genast ilskna röster om att allt är jobbskatteavdragets och finansminister Anders Borgs fel. Men vad visar SCB:s siffror egentligen? På myndighetens sida finns en både praktisk och lättläst tabell. Den visar att de flesta har fått mer att röra sig med de senaste åren.
Samtliga förvärvsarbetande grupper har fått det bättre ekonomiskt. Även arbetslösa, pensionärer och sjuka har, som grupper betraktade, fått mer pengar i plånboken. Gruppen studenter utgör ett undantag, den har fått det marginellt sämre.
Vad vi däremot kan se är att de förvärvsarbetandes disponibla inkomst har ökat mer än den disponibla inkomsten för människor som inte arbetar. Med andra ord: vänstern har rätt, de ökande klyftorna är jobbskatteavdragets fel.
Men innebär det att jobbskatteavdraget borde avskaffas? Det skulle innebära att alla, från välavlönade tjänstemän till änkor med låga pensioner, får mindre att röra sig med. Fattigdom fördras bäst om den delas lika? Är små klyftor att föredra, även om de innebär att alla blir fattigare?
Här finns en tydlig ideologisk skiljelinje mellan å ena sidan socialister och socialdemokrater, å andra sidan liberaler och konservativa.
Under många års socialdemokratiskt maktinnehav var det i princip tabu att tala om skattesänkning. Jobbskatteavdraget har bidragit till att avdramatisera skattefrågan.
Förhoppningsvis leder det på sikt också till en mer avslappnad relation till ekonomiska skillnader. Det viktiga är inte hur rika de rikaste är, utan att de sämst ställda har det bra.