Jubel, glädje och flaggviftande. Bilderna som kablades ut från Libyens huvudstad Tripoli på söndagskvällen visade ett folk som firade - som om deras diktator redan hade fallit.
Men även om de libyska rebellerna närmar sig sitt mål handlar det inte om någon promenadseger. Under måndagseftermiddagen fortsatte striderna. Var Muammar Gaddafi själv befann sig var också oklart - det ryktades om att han flytt till Zimbabwe.
Läger är alltså fortsatt oklart. Men något som däremot är säkert är att Gaddafis järnhårda grepp om makten äntligen har lossnat. Att även Kinas utrikesministerium uttrycker att man "respekterar det libyska folkets val" är talande - utöver Venezuelas ledare Hugo Chavez tycks Gaddafi ha få vänner kvar.
Det är lätt att ryckas med av den folkliga glädjen i Tripoli. Samtidigt uppstår frågan: vad sker framöver? Om inte Gaddafi styr Libyen, vilka gör det då?
Det är bara att hoppas att rebellerna agerar försiktigt och förnuftigt - och håller fast vid målet om demokrati. Ett gott tecken är att företrädare för Internationella brottmålsdomstolen meddelat att förhandlingar pågår med de libyska rebellerna för ett utlämnande av Gaddafis fängslade son Saif al-Islam. Det pekar på att rebellerna är ute efter rättsprocesser, inte blodshämnd.
Och i förra veckan fick nyhetsbyrån AFP tag på ett 14-sidigt dokument som lägger upp en färdplan till demokrati. Där nämns bland annat en folkomröstning om en ny författning och allmänna val.
Det vore naivt att tro att det kommer gå smärtfritt. Landet är märkt av månader av hårda strider och politisk och etnisk splittring - dessutom är befolkningen förhållandevis ung, något som inte brukar leda till lugn och stabilitet.
Det finns också osäkerhet kring vilka intressen rebellerna representerar. Mål verkar vara en islamsk demokrati - frågan är vilken roll kvinnorna kommer att få spela i det nya Libyen.
Men jämfört med exempelvis Egypten kan en framtida libysk regering räkna med vissa fördelar. Oljan ger goda inkomster, också framöver. Och turismen är en näst intill outnyttjad resurs, som skulle kunna öka markant - inte minst om exillibyer börjar våga sig tillbaka.
En annan möjlig fördel, jämfört med läget i Egypten och Tunisien, är att Gaddafis säkerhetsstyrkor nu förlorat sin makt. Det innebär att en civil regim kan få en chans att forma styret, utan begränsningar eller konkurrens från militären.
Nato opererar nu under FN-mandat, med målet att skydda civilbefolkningen. Men omvärldens stöd kommer att behövas också framöver - för att hjälpa Libyen att bygga demokratiska institutioner och en väl fungerande, diversifierad ekonomi. EU har all anledning att engagera sig långsiktigt, trots kriserna på hemmaplan. Unionen skulle ha mycket att vinna på att Libyen förvandlades till en fredlig, demokratisk och ekonomiskt blomstrande granne.