Det är sannerligen inget fel på självförtroendet hos finansdepartementet. Arbetslösheten är på väg tillbaka ner till 80-talsnivåer, förklarade finansminister Anders Borg (M) självsäkert när Statistiska centralbyrån (SCB) för några veckor sedan summerade det ekonomiska fjolåret.
Och nog är arbetslösheten på väg ner. Enligt SCB uppgick den öppna arbetslösheten i februari till 7,9 procent. Vid samma tid i fjol var 8,8 procent öppet arbetslösa. Men därifrån till de arbetslöshetsnivåer som finansministern drömmer om är det långt. Och det som sker nu är ju en återgång till läget före krisen. Ska utvecklingen fortsätta i rätt riktning därefter, krävs det reformer av både arbetsmarknads- och skattepolitiken. Något som Borg och regeringen förhåller sig kallsinniga till.
Men vill regeringen att arbetslösheten ska fortsätta sjunka när rekordtillväxten är förbi måste den förhålla sig till svensk arbetsmarknads grundläggande problem: orörligheten. Den hårt reglerade arbetsmarknaden påverkar arbetslöshetens sammansättning samtidigt som den också bidrar till en ovilja att nyanställa. Så länge anställningar är förknippade med höga kostnader kommer företag att försöka hitta andra sätt att öka produktionen när efterfrågan stiger.
Många av de jobb som gick förlorade under 90-talskrisen kom aldrig tillbaka. Om regeringen fortsätter att göra ingenting är risken stor att det blir samma jobblösa tillväxt en gång till. Ingen rekordtillväxt varar för evigt.