"Villaägarna, det är vårt folk", sa den legendariske socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng, och placerade träffsäkert var villaägarna politiskt hörde hemma.
Skulle Gunnar Sträng se på det politiska landskapet i dag skulle han säkert göra samma bedömning. Sverige består av mer än de moderatstyrda kommunerna norr om Stockholm. De flesta av oss villaägare bor utanför storstäderna.
Anna Ardin har i några av sina ledare tagit upp tråden om villaboende i jämförelse med annat boende. Vi behöver alla typer av boende. Problemet som jag ser det är inte villaboendet.
Totalhaveri
Problemet är istället att hela vår bostadspolitik har totalhavererat. När bostadsbristen accelererar minskar bostadsproduktionen. Tala om att gå i otakt. Regeringen står handfallen och de enda strategin man har är att överlåta ansvaret åt marknaden. Politiken verkar sakna en hållbar strategi.
Dessvärre är det inte heller så lätt att identifiera den nuvarande socialdemokratiska bostadspolitiken.
Bostaden är en central del i vår välfärd. För våra barn, för ungdomarna och studenterna, och inte minst för våra äldre. En angelägenhet för alla medborgare.
Vi har sedan många år ett starkt segregerat boende, långt före borgarna kom till makten. Jag hoppades att jag skulle förstå vad som orsakat totalhaveriet och deltog i ett bostadspolitiskt seminarium under Almedalsveckan. Här deltog gräddan av ansvariga beslutsfattare och olika experter.
Det mest intressanta var beskrivningen hur bostadspolitiken växte fram efter kriget och hur miljonprogrammet kom till. Jag blev varm till sinnet när en kvinnlig expert beskrev vilken oerhörd mängd bostadspolitiska reformer som växte fram i slutet av 1940- och under början av 1950-talet.
Viktigaste satsningen
Vanliga svenska arbetare kunde flytta till goda och moderna bostäder. Är det så att denna socialdemokratiska jättesatsning kom att bli en av de mest betydelsefulla i vårt land under hela 1900-talet? Minst debatt blev det när seminariet handlade om hur vi ska få fart på nyproduktionen och hur vi ska finansiera upprustningen av miljonprogrammet. Symptomatiskt.
Jag har personlig erfarenhet av både egnahemsrörelsen och miljonprogrammet. Vi växte upp i en villa som våra föräldrar, tack vare de s.k. "Per-Albin-lånen" kunde bygga och därmed lämna en urusel bostad. Som elektriker var jag många år senare med och installerade en mängd lägenheter när miljonprogrammet genomfördes.
Megastor skillnad
Skillnaden nu mot då, är megastor. Då satsade staten enorma summor på olika stimulanser. Kommunerna följde upp och var på alerten, byggde gator, VA-system, skolor och lekplatser. Allmännyttan hade särskilt goda villkor och byggde en mängd hyreslägenheter som "vanligt" folk kunde efterfråga.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Allt gick i stå. Fastighetskris, skattereform, kraftigt minskade subventioner och lika villkor för allmännyttan och de privata värdarna. Bostadsbolagen kan numera inte längre räkna hem kostnaderna för att bygga nytt.
Sverige har haft västvärldens lägsta nyproduktion de senaste 20 åren och mellan 1990 och 1994 steg hyrorna med 40 procent (!).
Är den bistra sanningen att politikerna inte längre vet hur vi ska bygga ifatt bostadsköerna? Det verkar så.