Att regionfullmäktige i måndags antog en internationell strategi är inte direkt en överraskning eller något som upprör. Det har funnits med sedan tidigare, men den senaste strategin är det aktuella läget för Gotland i ett internationellt perspektiv. Vad vi vill prioritera bland alla de utmaningar och inbjudningar som Gotland har.
Östersjön och EU
Självklart är det närområdet som prioriteras, med våra viktiga kontakter med öarna i Östersjön. Men också kontakterna och samarbetet inom hela EU är viktigt inför framtiden.
Jag uttryckte vårt förhållande till internationella frågor som att gotlänningarna bär på en "internationell själ". Det handlar om öppenheten till alla människor som sökt sig till vår ö från krig och förtryck och som mötts av värme och omsorg. Gotlänningarna har varit öppna och väl medvetna om vikten av att ställa upp när det behövs. Något vi skall vårda och vara rädda om antingen människorna kommer långväga ifrån eller från andra sidan Östersjön.
Men den internationella själen har säkert funnits alltsedan "Tjelvars" tid när gotlänningarna sökte vägarna vidare långt utanför Gotlands stränder.
Mötte 25 ambassadörer
Detta blev så tydligt när jag på måndagskvällen med fullmäktiges ordförande var värd för en middag med 25 ambassadörer från hela världen.
Vi satt i den fantastiska bildstenshallen och Marita Jonsson kunde visa på de symboler som plockats upp på resorna ut i världen och sedan hamnat på dessa fantastiska stenar runtom på ön. Alltifrån romartid och den minoiska kulturen. Och ambassadörerna häpnade och beundrade.
Vid mitt bord satt ambassadörer från Brasilien, Nicaragua, Tanzania, Luxemburg, Indien och Palestina. Samtalet handlade om dessa resor som gotlänningar gjort och därmed ett internationellt sinne som varit med och utvecklat vår ö.
När så många länder finns med runt samma bord och delar måltidsgemenskap och vikten av gemensamma lösningar då landar också betydelsen av vår internationella strategi. Vi delar inte bara upplevelser och arvet från det förflutna, utan framförallt framtiden.
Men det som mest av allt ändå grep tag i mig var att få möta och resonera med Palestinas första ambassadör i Sverige, Hala Husni Fariz.
Äntligen kan vi vara tydliga med deras självständighet. Det har utrikesminister Carl Bildt gjort bra.