Eva Bofride hade en alldeles utmärkt ledare igår när hon skrev om den stora och för många kostsamma sjukfrånvaron på arbetsplatserna i Sverige. Arbetslivets brutalisering och de allt mer slimmade arbetsplatser har nu sitt pris i ökande kostnad för ohälsan, som uppkommer, när stressen jagar slut på de anställda.
Ohälsan kostar varje år cirka 70 miljarder kronor. Översätter vi detta till Gotland genom att ta öns andel av landet befolkningen skulle vi varje år ha en kostnad på cirka 350 miljoner kronor på Gotland.
Det handlar då om Gotlands alla arbetsplatser och ohälsan totalt. Det går säker koka ner detta till ohälsans kostnad inom det privata näringslivet och vad ohälsan kostar för Region Gotland, när deras anställda slits ut i stress och fysisk överbelastning.
Kan det för Region Gotland handla om 100 miljoner kronor om året? Det är den summa som ska sparas in i strukturella besparingar i verksamheten för att få balans i ekonomin.
Nu går det väl inte snabbt att göra alla arbetsplatser i regionen så bra att ingen blir sjuk under året, men det går säkert att successivt och systematiskt jobba med personalpolitik, så ohälsokostnaderna minskar radikalt.
Precis som Eva Bofride skrev i gårdagen ledare är det kvinnorna som råkar mest illa ut och särskilt när det gäller stressrelaterad ohälsa. Även om jag anser att dagens generation av män är bättre än den förra, på att ta ansvar för hem och barn, så är det nog tyvärr så att det är kvinnan som är arbetsledaren i hemmet och står för all planering och även utförandet där.
Att snabbt ändra på männens ansvarstagande i hemmet lär inte vara så enkelt. Men om alla kvinnor går i strejk hemma och tills ett nytt avtal är uppgjort med mannen i hemmet, så strejkar hon från hemsysslorna och ansvaret för hemmet. En bättre arbetsfördelning i ansvaret för hemmet kan minska ohälsan för kvinnorna. Sedan är det som Eva Bofride skrev, att nästan alla arbetsplatser, oavsett om de är privata eller offentliga, har blivit så slimmade att stressen slår hårt mot många anställda.
Arbetsuppgifterna har blivit alltför många på varje individ. Det finns en massa arbetsuppgifter som kan utföras av personer utan högre utbildning, men med kompetens att utföra uppgifterna.
Om fler läkarsekretare anställdes skulle säkert läkarna kunna ägna mer tid åt fler patienter. Om lärarna fick olika former av assistenter för att utföra skrivarbeten eller praktiskt arbete, så skulle det avlasta stressen hos lärare.
Säkert skulle det om man inventerar alla arbetsplatser gå att hitta många jobb som kan avlasta den idag ordinarie som riskerar att stressas sönder. Frågan är då hur dessa assistentjobb av många olika slag ska finansieras. Det måste vara smartare att använda skattepengar för att anställa idag arbetslösa, som assistenter, än att med skattemedel betala allt fler som är sjuka och inte kan jobba.
70 miljarder kronor motsvarar statens kostnad för försvaret och alla studiemedel. Istället för att lägga dessa på ohälsans effekter borde man inrätta en moderniserad form av beredskapsarbeten med avtalsenlig lön.
Det räddade Sverige från nazismen på 30-talet och knäckte arbetslösheten då. Det kan gå en gång till i moderniserad form.