Det var en leende Maud Olofsson som meddelade sin avgång vid en pressträff i riksdagen på fredagen. Beslutet har fattats av henne själv. Efter tre tuffa valrörelser är tiden mogen att räcka över stafettpinnen, förklarade hon.
Men trots leendet var det uppenbart att beslutet hade varit svårt.
Olofsson har suttit vid posten i tio år och tagit sig igenom många strider. Till en början gav hennes energi och målmedvetenhet utdelning: 2002 kom C knappt över riksdagsspärren, 2006 blev de riksdagens tredje största parti.
När Olofsson nu lämnar befinner sig partiet återigen på skakig mark.
Under pressträffen hyllade Olofsson sina allianskollegor - samarbetet kallades för "fantastiskt" och "magiskt". Egentligen är det övriga alliansen som ska applådera hennes insats. Det är mycket tack vare Olofssons lojalitet och förnyelsearbete som regeringen lyckats hålla ihop - exempelvis i energi- och klimatpolitiken. Men samarbetet har haft ett högt pris. Som näringsminister har Olofsson tvingats hantera kris på kris, något som märkts av i opinionen.
Kanske var det Olofssons eget beslut att ge upp partiledarposten just i höst. Men om hon inte fattat det beslutet hade nog kraven på hennes avgång snart börjat växa sig starkare.
För partiets del är tillfället väl valt. Fördelen med ett partiledarbyte i september, tidigt i mandatperioden, är att hennes efterträdare kan få tre år på sig att växa in i rollen innan det blir val.
Vem ska det bli? Ska man framför allt satsa på de traditionella väljarna på landsbygden - eller konkurrera om de gröna flyktiga storstadsliberalerna?
Enligt ryktet är it- och regionminister Anna-Karin Hatt Olofssons favorit. Utanför partiet är hon däremot nästintill okänd. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson skulle möjligen kunna matcha S-ledaren Håkan Juholt när det gäller folklighet. Däremot är det tveksamt om han kan nå ut till nya väljarskaror. Olofsson själv förklarade att det är dags för generationsbyte, vilket talar mot Erlandsson.
På fredagen efterlyste CUF-ordföranden Hanna Wagenius "en vass person" - någon som kan matcha MP:s språkrör Gustav Fridolin. Då finns det egentligen bara en lämplig kandidat: Annie Johansson, i dagsläget ekonomisk-politisk talesperson.
Hon är profilerad som företagarvänlig och liberal, samtidigt som hon är väl förankrad runt om i landet. Enligt en mätning som tidningen Dagens samhälle gjorde i april är hon också klar favorit bland de centerpartistiska kommunalråden.
I det osäkra läget som råder kan det verka frestande att välja en kandidat av det trygga, traditionella slaget. Men på sikt kan en sådan strategi vara förödande. Om partiet vill kunna växa, krävs en ledare som kan attrahera väljare ur flera läger, samtidigt. Det borde inte vara omöjligt: företagsamhet, integritet och miljö är lika viktiga i Malmö som i Haparanda. Men då gäller det att centerpartisterna väljer en ledare som vågar överraska och tänka nytt - så att C har en chans att konkurrera med Miljöpartiet om rollen som det gröna, liberala, moderna alternativet.