Femton år efter Nina Björks stridsskrift Under det rosa täcket tycks svensk jämställdhetsdebatt ha urartat i lika delar hemmafrutrender och genusteori.
Den feministiska debatten tycks i dag angelägen för allt färre. Fler och fler samhällsdebattörer rycker på axlarna åt bristande jämställdhet, samtidigt som vissa grupper är extremt engagerade.
Feminismen har gått från förhållandevis bred folkrörelse - med kamp för daghem och pappamånad på 70- och 80-talet, till smal elitdiskussion med fokus på genusteori och dito pedagogik. En sådan utveckling blir lätt ett självspelande piano, där de som inte identifierar sig med teoretiserande feminister helt väljer bort jämställdhetsperspektivet.
I Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling "I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer" från 2004 märks en tydlig skillnad mellan kvinnor ur olika samhällsgrupper. Barn- och fritidseleverna och samhällsvetarna uppfattar kön och könsroller olika, och förhåller sig till jämställdhetsfrågan på olika sätt. För att vara relevant för hela samhället måste feminismen förhålla sig till detta.
Därmed inte sagt att svenska feminister måste bli mindre teoretiskt lagda. Men feminismen som rörelse måste fokusera på de problem kvinnor upplever i vardagen. Det handlar om allt från arbetsmiljö och arbetsmarknad till patriarkala strukturer som inskränker unga kvinnors rätt till sin egen sexualitet.
90-talsfeminismen påverkade en hel generation unga kvinnor. Där fanns flera i dag framstående politiker och debattörer, från SVT:s Belinda Olsson till Birgitta Ohlsson, i dag EU-minister.
Det är osannolikt att 2010-talets feministbacklash har samma effekt.