LIBERAL KOMMENTAR
Att den politiska motståndarens synfält begränsas av ideologiska skygglappar är ett vanligt argument. Det kan röra allt från det fria skolvalet till behovet av sänkta eller höjda skatter. Att se värden utifrån ideologiskt färgade glasögon ses ofta som något negativt, något som avviker från den konsensusorienterade inställningen att politik handlar om att hitta det "allmänna bästa".
I motsats till ideologen står pragmatikern med fötterna på jorden och ser verkligheten för vad den är. Men bör en politiker vara genompragmatisk? Statsvetarna Marie Demker och Ulf Bjereld har en annan utgångspunkt. På Dagens Nyheters debattsida (30/11) beskriver de sin oro över att de politiska partierna saknar ideologisk kompass, och att de centrala konfliktlinjerna sopas under mattan. Idéerna får stryka på foten till förmån för ideal som trovärdighet och förvaltarskap.
Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (M) tycks vara måttfullt intresserade av att redogöra för varför just deras respektive politiska idé är den rätta för samhället. I stället tävlas det i att ”ta ansvar för Sverige”. ”Vi sänker skatten för att få fler i arbete”, säger Reinfeldt. Löfven kontrar: ”Vi satsar på jobbgaranti för att färre ska gå arbetslösa”.
Givetvis är det inget fel med att se praktiska lösningar på uppenbara problem. Men att förkasta de ideologiska fundamenten i den heliga pragmatismens namn är inte oproblematiskt. Faktum är att det kan urholka demokratin. När de etablerade partierna blir för lika varandra finns en risk att väjarna betraktar dessa som en del av samma etablissemang. I stället vänder man sig till populistiska partier som motsätter sig ”eliten”.
Den idélösa politiken brottas även med ett annat problem: Pragmatismen kan inte dras hur långt som helst. Det måste gå att försvara skattesänkningar med andra argument än att det gynnar statskassan när fler arbetar. Moderaternas iver att ”lyssna på folket” för att sedan utforma den politik som folket antas vilja ha kan vid första ögonblick te sig som en ödmjuk hållning, men handlar snarare om brist på idéer – eller brist på vilja att framföra dessa idéer. Följer man majoritetens önskan hoppas man säkerställa sin makt.
Att ideologierna är döda hävdades redan på 1960-talet. Tanken syftade på att de liberala idéerna om demokrati och mänskliga rättigheter etablerat sig så till pass att de trängt bort de gamla utopiska lärorna som kommunism och fascism.
Det är bra att det råder konsensus på vissa områden. Men att vara ideologisk är inte samma sak som att blint tro på en fundamentalistisk lära som ska omstörta hela samhället. Om det inte finns ideologiska skiljelinjer inom ramen för tanken på demokrati och rättigheter utgörs den enda oppositionen av dem som ifrågasätter denna ram.