I förra onsdagens Gotlänningen försökte Eva Bofride sitta på två stolar samtidigt. Det brukar sällan vara särskilt bekvämt. Först hävdar hon med eftertryck att ”den klart största vattendelaren” mellan de politiska blocken är ”en välfärd som ska finansieras genom höga skatter och ska fredas från näringslivets vinstkrav” (=de röd-gröna), ”eller en välfärd som man tror stärks genom konkurrens och att öppna för entreprenörsanda” (=Alliansen).
Sedan hävdar Bofride lika tydligt: ”Det finns en bred samsyn kring det svenska skatte- och välfärdssystemet, vad än partierna försöker banka varandra i huvudet med”.
De påståendena utesluter varandra. Båda är dock problematiska. För det första vill samtliga partier, numera, höja diverse skatter, om än med rejält stora skillnader. Vidare vill de flesta partier ha olika varianter av vinstregleringar och restriktioner. Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna vill nu ha bort riskkapitalet ur välfärdstjänsterna. Socialdemokraterna vill ställa så strikta krav att aktiebolagen hoppeligen lämnar välfärden och Miljöpartiets Åsa Romson vrider sig nu i plågor kring vinstuttagen.
Tydligast är Centerpartiet som försvarar dem och Vänsterpartiet som vill ha totalförbud.
För det andra vill Alliansen i huvudsak använda sina skattehöjningar till avbetalning på en redan liten statsskuld och att nå överskottsmålet i statsfinanserna 2018. Bara det sistnämnda kräver enligt Konjunkturinstitutet att Alliansen återtar 100 av de 140 miljarder den lagt på skattesänkningar sedan 2006.
S, MP och V vill (i olika proportion) däremot låta sina höjningar gå till att täta de värsta välfärdshålen, infrastruktur-, bostads- och klimatinvesteringar. De utesluter inte att staten kan låna till tunga, långsiktiga investeringar och binder sig därför inte till ett specifikt årtal för när överskottsmålet ska nås. Det är klokt tänkt av de röd-gröna.
För det tredje är det även si och så med samsynen kring välfärden. Till exempel har sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna urholkats till att bli utglesade system för grundtrygghet på mycket låga nivåer i stället för att försäkra mot 80 procent av inkomstbortfallet.
FP och KD vill höja A-kassan lite grann, om och när statsfinanserna så medger. M och C håller benhårt emot. De röd-gröna partierna vill återgå till inkomstbortfallsprincipen, låt vara i olika takt.
Det här reparationsjobbet kommer att ta tid och det kommer inte att bli lätt. Det bör vi medborgare hålla i minnet ett bra tag efter valdagen.
Nog skiljer sig synen på skatter och välfärd rätt ordentligt mellan Alliansen och de röd-gröna. Eller hur, Eva Bofride?