Britter om Blair: Han var OK - trots Irak
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I tidningen The Scotsman avger skotske nationalisten Sean Connery, mera känd från andra sammanhang, sitt omdöme om Blair, landets ledare sedan valsegern 1997.
Connery kallar Blair för "asshole", en skithög, vars eftermäle kommer från gravar i Irak.
Att Irak spelar en dominerande roll för Blairs eftermäle tycks britterna hålla med om - 69 procent enligt en opinionsmätning för tidningen The Independent.
Samma mätning visade också att 61 procent tycker att Blair i stort sett varit en bra ledare.
Men det var Irak tidningen gjorde rubrik på.
Så är det, säger Agneta Ramberg, Sveriges Radios medarbetare i London 2002-2006: I det som britterna kallar "the chattering classes", pladdrarna, dit massmedierna räknas, är det i skuggan av Irak på modet att vara negativ till Blair, oavsett vad saken gäller. Men den breda allmänheten har blivit mera förlåtande mot det man ogillat i Blairs personlighet, politik och sätt att styra landet - och samtidigt mera uppskattande av de resultat som uppnåtts.
Storbritannien har upplevt stadig ekonomisk tillväxt. Arbetslösheten är borta som politisk knäckfråga. Utgifterna på sjukvården har trefaldigats och på den offentliga skolan fördubblats sedan 1997. Åtgärderna mot brottslighet och bus, exempelvis att stökiga ungdomar kan portförbjudas från vissa platser, har fått kommentatorer att gny om polisstat men uppskattas av dem som bor i utsatta miljöer.
Och i vår har det fredsverk Blair uthålligt medverkat i för Nordirland äntligen anammats av dem som varit dess värsta motståndare.
Agneta Ramberg deltog i ett seminarium som Utrikespolitiska institutet i Stockholm anordnat med anledning av att Mats Bergquist, Sveriges ambassadör i London 1997-2004, gett ut en bok med titeln "Experimentet Blair" (Bokförlaget Sekel).
Bergquist kom till London när 18 år av konservativt maktinnehav gick mot sitt slut. Britterna önskade något nytt och fräscht och Blair bemöttes med enorma förväntningar.
Blair hade kommit in i parlamentet i förlustvalet 1983. Labour hade då på programmet att lämna EU, förstatliga nyckelindustrier och skrota kärnvapnet. När Blair lämnar politiken har partiet helt andra ståndpunkter.
Blair och kollegan/konkurrenten Brown vann valet 1997 efter att ha övertygat mittenväljarna om att man ville behålla skattetrycket lågt och vaka över statens finanser. Det räckte till ytterligare två valsegrar. Det är historiskt - men en upprepning är mindre sannolik, nu när den nye ledaren David Cameron återupprättat de konservativa som trovärdigt alternativ genom att framställa sig själv och inte den träige Gordon Brown som den rätte arvtagaren till Blair.
I tidskriften The Economist (2-6 juni) skrev Tony Blair att han för tio år sedan inte hade trott att så mycket av hans tid skulle ägnas utrikespolitik.
Den blev en glansroll på den internationella scenen, men också hans stora problem, eftersom han fick det egna partiet emot sig när USA satte fokus på Irak i kriget mot terrorismen. För Blair fanns inte alternativet att gå emot USA, konstaterar Mats Bergquist. Det hade varit moraliskt och sakligt fel. När Blair skälldes som Bushs pudel försökte han återta initiativet genom att tala om bistånd till Afrika och klimatförändring. Men stämningen inom och utom hans eget parti hade blivit så fientlig att han 2004 såg sig tvungen meddela att valet 2005 skulle bli hans sista.
Därmed blev han vad amerikanerna kallar en politisk "lame duck", halt anka.
Fast så stora djurvänner som britterna kanske det bidragit till att 60 procent av britterna nu tycker att han varit OK.