Det känns i hjärtat att Norge och Sverige i dag verkligen är broderländer. Chocken och sorgen efter dåden i grannlandet gör inte halt vid gränsen.
När norska regeringen utlyste en tyst minut hörsammades det i båda rikena. Många svenskar har också privat, genom tända ljus, norska flaggor eller namnunderskrifter, visat sitt stöd för Norge.
Men tänk om vi inte tilläts visa vårt deltagande? Tänk om det från regeringen utgick ett påbud om att ingen svensk medborgare fick uttrycka stöd för Norge eftersom detta kunde uppfattas som ett avståndstagande från den rasistiska ideologi som inspirerade nidingen på Utöja?
Tänk om regeringen hävdade neutralitet enligt svensk utrikespolitisk doktrin? Och att den medborgare som äventyrar neutraliteten genom att säga att norsk demokrati är bättre än rasism är en krigshetsare som förtjänar fängelse.
Tanken låter helt befängd. Men precis så var det våren 1940. Nazister riktade välplanerad terror mot den norska statsledningen och mot norska civila. Precis som för Breivik var syftet att skrämma det norska folket till att överge folkstyre och upprätta en rasistisk norsk stat.
Den gången förklarade sig Sverige neutralt. Neutraliteten fungerade därför att de flesta svenskar på 1940-talet var provinsiellt sinnade. Huvuddelen hade aldrig varit utomlands överhuvudtaget.
Bilder och filmer som visade mördade norska civila eller avrättningar av motståndsmän kunde inte spridas via internet.
2011 ser emellertid världen mycket annorlunda ut. Broderfolk är inte längre en retorisk floskel utan en korrekt beskrivning av förhållandet mellan Norge och Sverige.
I dag är det inte möjligt att tänka sig att svenska folket stillatigande skulle titta på om tiotusentals trosbröder till Breivik landsteg och började skjuta i Norge.
Neutralitet i händelse av krig i ett av våra grannländer är inte längre än möjlig politik. Den regering som ens föreslog en sådan hållning skulle förlora folkets förtroende.
Samma dag som Sverige med en tyst minut hedrade de mördade i Norge skrev försvarsminister Tolgfors på Dagens Nyheters debattsida. Han ville berätta att Nato uppvärderat Sveriges försvarsförmåga tack vare de reformer han genomfört. Det är gott att höra. Men Sverige är ju inte med i Nato. Varför är vi inte det? Våra tre nordiska grannländer i väst är med. De flesta europeiska demokratier är med.
Händelserna i Oslo och på Utöja har visat på hur nära det norska och det svenska folket står varandra i dag. Vi delar samma halvö och samma säkerhetspolitiska utmaningar.
Redan i dag finns välfungerande samarbete både militärt och polisiärt. Samarbetet bör kunna utvidgas väsentligt. Till stor nytta för båda länderna.