År 1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig demokratisk förankring (kommissionen och domstolen).
Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten.
Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden. Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och 25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan.
Mot denna dystra och farliga bakgrund duger det inte med fluffigt tal om ”ett nytt europeiskt narrativ”, HBTQ-frågor, mer av marknad, öppna betesmarker eller ens djurskydd. Inte heller, menar jag, duger det längre att röststrejka. Läget är så pass dåligt att jag bestämt mig för att rösta, om än med viss självövervinnelse.
Jag tänker rösta för ett EU-parlament som återtar beslutsmakt från trojkan och bromsar marknadsdiktaturens framfart. Ett parlament som tvingar fram ett bindande socialt protokoll för att säkra anständiga arbets- och livsvillkor för medborgarna. Ett parlament som trycker tillbaka massarbetslösheten genom massiva klimat- och miljöinvesteringar samt håller rent mot de olika nyanserna av brun politik.
Detta låter kanske defensivt och litet pessimistiskt. Det kan stämma, men läget i Europa är för närvarande så pass dåligt att det trots allt är dags att masa sig iväg till vallokalen på söndag. Jag tänker rösta rött. Hur ska du göra? Tänk på saken. Mycket står på spel.