De olika oppositionspartierna på Gotland ser uppenbarligen olika på Region Gotlands budget för 2014. Där moderaterna tycker att man behöver avvakta utvecklingen ser Centern det hela som ett skarpt budgetförslag.
– Varför vänta till hösten, frågar Lars Thomsson retoriskt. Lena Celion (M) talar i stället om oklarheter när det gäller prognoser och SCB-statistik och skatteutjämningsbesked som dröjer.
Och där Folkpartiet lägger konkreta förslag hänvisar Moderaterna till ”signaler” inför hösten då man ska återkomma. Som väntat stod alltså fyra olika förslag mot varandra i den avslutande voteringen.
Vad alla, majoritet som opposition, är överens om är det svåra läget. Budgetberedningen började inte med något att fördela utan med ett underskott att hantera. Även staten aviserar ett underskott för nästa år och ännu vet vi inte hur regeringspartierna kommer att hantera kommuner och regioner 2014. Eftersom det är valår kanske vi kan hoppas på att de borgerliga partierna rentav blir överens om någon form av konjunkturstöd.
Lars Thomsson (C) brukar beskriva det med att säga att Sverige dras isär i en storstadsnära tillväxtdel och en del utan tillväxt. Det är en klen tröst men vi är inte ensamma om de här problemen.
Mitt i allt det bekymmersamma kring budgeten finns ändå ett och annat glädjeämne. De nämnder som fick i uppdrag att i samband med rapporteringen för maj ange vad de gör för att förbättra sitt resultat tycks alla ha något positivt att rapportera även om vi inte sett de färdiga rapporterna än.
Mycket går åt rätt håll, säger Lena Celion och exemplifierar med vårdköer och skolresultat. Det handlar om ledarskap, deklarerar hon, kanske något oväntat, i nästa mening.
Bland det mest intressanta att följa är utvecklingsarbetet inom hälso- och sjukvårdsnämndens område. För första gången på mycket länge är det inte ett politiskt dekret eller en extern konsultplan som är utgångspunkt för förändringsarbetet. I stället, säger ordföranden Stefaan de Maecker, är det medarbetarna själva som arbetar fram förändringen.
Å andra sidan sitter socialnämnden i en rävsax där försörjningsstödet fortsätter att växa. Och hur situationen på arbetsmarknaden ser ut vet vi bara alltför väl.
Vi har gått från ett läge där mer än 70 procent av de arbetslösa hade tillgång till a-kassa för sex-sju år sedan. Nu är situationen den att bara omkring 30 procent har den möjligheten i Alliansens Sverige. Där har vi en stor del av försörjningsstödets ökning. Och en tung post för de landsdelar som inte ligger inom storstädernas pendlingsområden.