Bush i ny roll som expresident
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Som expresident har Bush hittills hållit en låg profil, utom när han på Obamas begäran ställde sig i spetsen för USA:s hjälp till Haiti efter jordbävningen.
Frånvaron från rampljuset har varit till fördel. När Bush avgick i januari 2009 fick han godkänt av bara tredjedel av amerikanerna. Efter nära två års tystnad har nu nära hälften en positiv bild av Bush.
Efter sitt svåra nederlag hoppas demokraterna att det ska hjälpa dem att Bush nu påminner dem om vad han gjorde. Och Bushs eget parti, republikanerna, vacklar i sin inställning. En orsak: presidenten som utvidgade statens makt på olika områden, som sjukvård och personövervakning, passar knappast dagens paroller om att krympa statens inflytande.
Men Bush anser uppenbart att tiden är mogen att mera aktivt arbeta på sitt eftermäle.
Decision Points, med åtföljande presentationsresor och föredrag, är ett led, ett annat det George W. Bush Presidential Center som inrättas vid Southern Methodist University i Dallas. I modern tid brukar USA:s presidenter ge namn åt en institution som vårdar kvarlåtenskap, och söker bevisa att presidenten i fråga betydde något speciellt (bra) för framtiden.
För så är det: en amerikansk president har två karriärer.
Den första börjar 20 januari, med installationen och slutar samma datum fyra eller helst åtta år senare. Då börjar den andra karriären - som "ex".
Tiden efter skiftet i Vita huset ter sig expresidenten, även när han lämnar obesegrad, som sinnebilden av maktlöshet. Ingen bryr sig om denna person. Och expresidenten förväntas också själv se till att det inte finns någon anledning till uppmärksamhet.
Bush har tjänat på sitt löfte att inte kritisera Obama. Men nu vill han försvara och förklara sig själv. Bush erkänner misstag och besvikelser, men anser ändå att han fattade rätt beslut och att framtiden kommer att bekräfta detta.
På hemmaplan kan Bush finna stöd i historien. Ty presidenter som när de avgick var impopulära har senare vunnit ökad respekt.
Harry Truman är nära nog kultobjekt, Gerald Ford kallas sinnebilden av en god ledare. Man finner goda sidor till och med hos Richard Nixon, som avgick 1974 för att slippa riksrätt för sina försyndelser.
Jimmy Carter, sedd som misslyckad när han avgick 1981, verkade så energiskt för mänskliga rättigheter att han 2002 tilldelades Nobels fredspris. Men Carters aktivism som expresident erbjuder också ett varnande exempel. Han måste be om ursäkt efter att ha sagt att "Israel-lobbyn" ligger bakom USA:s partiskhet i den judisk-arabiskkonflikten och han dessutom träffat Hamas. Carter har alltså varit kritisk mot sitt eget lands regering. Och det passar sig inte för en expresident.
Vilket Bush uppenbarligen förstår.