Vi kan i dag se ett Sverige där bostadspolitiken havererat. Medan den borgerliga alliansen sett allt mer av avregleringar och marknadsliberala inslag som vägen att lösa bostadskrisen har Socialdemokraterna haft påtagliga problem med att formulera en på partiets grundvärderingar byggd samlad bostadspolitik.
Steg för steg har tillgången till en bra bostad förvandlats från en för alla självklar social rättighet till en fråga om samhällsklass och pengar.
I samma takt som inkomstskillnaderna i Sverige ökat har bostaden som social markör blivit allt tydligare. OECD visar i sin statistik hur Sverige sedan 90-talet gått från att ha varit det land i världen där den ekonomiska klyftan mellan människor var minst till att nu ligga på fjortonde plats.
Bygga bort trångboddheten
Statistiken visar också att inget annat land i världen haft samma stora och snabba ökning i ojämlikhet. Och mest tydligt avspeglar sig det vidgade gapet i boendet där segregation och socioekonomiska skillnader mellan områden och boendeformer är påtaglig. Att bryta den utvecklingen borde vara en för socialdemokratin prioriterad politisk utmaning.
Lika väl som svensk socialdemokrati med miljonprogrammet lyckades bygga bort både trångboddheten och bostadsbristen måste nu en ny våg av bostadsbyggande och kraftfull renovering av äldre bostadsområden komma till stånd. Och de nya bostäder som byggs måste bli ekonomiskt tillgängliga för alla, ge bra boendekvalitet och bidra till att bryta segregationen i samhället.
Samma principer som en gång styrde bygget i miljonprogrammet står sig fortfarande väl som grund för en god socialdemokratisk bostadspolitik. Utgångspunkten för en socialdemokratisk politik måste alltid vara människan. De rapporter som i dag kommer fram om tio personer och fler inklämda i två- och trerumslägenheter är ovärdiga ett av världens rikaste länder.
Varje barn ett eget rum
Familjer med barn ser sig av kostnadsskäl tvingade att klämma in sig i allt mindre bostäder. Trots det hörs få protester när lokalpolitiker ropar efter fler små lägenheter.
För socialdemokratisk bostadspolitik måste en av grundpelarna vara att aldrig tillåta att vi åter bygger in trångboddheten. Med satsningen på små lägenheter är den risken uppenbar. En bra socialdemokratisk bostadspolitik måste kunna fortsätta att förverkliga miljonprogrammets idé om att familjer ska ha bostäder där varje barn kan få ett eget rum.
Bakom det bostadspolitiska haveriet ligger inte minst att såväl byggkostnader som hyror i nybyggen fått skena iväg. För många som önskat hyra har hyresvärdarnas krav att en blivande hyresgäst ska ha en årslön som motsvarar minst tre gånger årshyran för att få ett kontrakt satt stopp för möjligheten.
Risken för att det som ändå byggs blir, för att hålla kostnaden nere, några hårt nedbantade och små bostäder vi lägger grunden för den nya trångboddheten.
Rimliga hyror
När inte den sittande regeringen förmått klara bostadskrisen måste en huvuduppgift för socialdemokratiska bostadspolitiker och bostadsekonomer bli att ta fram metoder för en bostadsfinansiering som bryter segregationen och gör det möjligt för det stora flertalet att kunna få en bostad.
Där den en gång uttalade principen att kostnaden för boendet inte ska överstiger en tredjedel av inkomsten blir gällande och det utan att för den skull tvinga in människor i den hotande nya trångboddheten.