3,2 procent av rösterna om det hade varit val idag och så braskande rubriker om månggifte, avskaffande av skolplikt och fri invandring att partiledaren tvingades avbryta sin thailandssemester och återvända hem i förtid. 2013 hade kunnat börja bättre för Centerpartiet.
Centerpartiet har problem. Allvarliga sådana. 3,2 procents stöd bland väljare är alarmerande lågt. De tidningsrubriker som vissa idéer till ett nytt idéprogram skapade kan måhända förklara ett visst minskat stöd, men det är svårligen hela förklaringen bakom varför så få av svenska folket känner förtroende för centerpartiet. För det är det det hela handlar om, ett radikalt minskat förtroende bland väljarna för partiet i helhet.
Hade jag varit Annie Lööf hade jag sovit mycket dåligt om natten.
Under de nästan två år som Annie Lööf har varit partiledare för Centerpartiet har partiet gjort en resa som svårligen kan beskrivas som någonting annat än högst problematisk.
Under Maud Olofssons ledning var Centerpartiet en politisk kraft att räkna med. I såväl näringslivs -som energifrågorna höll Maud Olofsson ofta i taktpinnen och partiet hade en tydlig profilering samtidigt som samarbetet med övriga allianspartier flöt på väl. Åtminstone såg det så ut utåt.
Sedan tog Annie Lööf över och därefter har det mest varit utför.
En del av förklaringen till det tapp som Centern har gjort finns måhända i det faktum att Annie Lööf har inte lyckats profilera sig på samma sätt som Maud Olofsson gjorde. Lööf gjorde ett halvdant försök till att fylla ut Olofssons skor under sitt tal i Almedalen i somras, men att kritisera de egna inom alliansen och sedan bjuda in övriga allianspartier till någon form av ”diskussion kring runda bordet” utan att först ha förankrat det framstår som mer desperat och oerfaret än politiskt handlingskraftigt.
Centern framstår som vilset, vilket är märkligt mot bakgrund av att Centern har en betydligt tydligare väljargrupp än exempelvis Folkpartiet.
Med sin lantbruksbakgrund har Centern alla förutsättningarna att profilerar sig, så som Olofsson gjorde, inom bland annat jordbruks, livsmedel- och energifrågorna. Tunga, viktiga sakpolitiska områden som utan tvivel borde ha tillräckligt många väljare för att garantera Centern en plats i riksdagen.
Men istället för att fokusera på vad man kan, eller vad man kunde, så försöker man desperat flörta med ”alla” och låter de nyliberala strömningarna få fritt spelrum. Resultat står att se nu. 3,2 procent av rösterna, det lägsta på 46 år, är knappast någonting som Lööf vill bli ihågkommen för, men det är där hon är i dag.
Det är tydligt att Lööf enligt väljarna inte har vad det krävs för att styra partiet, vara dess ansikte utåt och driva det framåt.
Det är lätt att låta partiledaren klä skott för allt men även om allt inte må vara Lööfs fel så kan hon inte undandra sig merparten av ansvaret och förklaringsbördan till varför Centerpartiet, ett av Sveriges mest etablerade partier och bland riksdagspartierna det mest ekonomiskt välbärgade, inte har ett större stöd bland väljarna än 3,2 procent.
Under våren ska Centerpartiet anta ett nytt idéprogram. Parallellt med det arbetet borde Centern öppet och medvetet utvärdera vad som har gått så fullständigt snett de senaste åren och hur man ska komma tillrätta med det.
Det finns en klar plats för ett parti som Centern i svensk politik, åtminstone för det Centern som Olofsson förestod. Dagens centerparti har inte ens en plats i riksdagen. Frågan är vilket parti som Lööf vill leda? Ett centerparti i mitten av alliansen eller ett centerparti långt ut på kanten? Oavsett vad bör hon bestämma sig fort, ty för närvarande är centern på väg att ramla av den politiska arenan helt och hållet.