Centerns förunderliga förvandling
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och samtidigt mer i skymundan, kanske för att omdaningen av moderaterna har stulit så pass mycket offentlig uppmärksamhet. Men faktum är att centerns förändring från att ha varit ett idélöst stödparti åt socialdemokraterna till det kanske mest liberala partiet i riksdagen på sitt sätt är mer förunderligt än hoppet från de gamla moderaterna till de nya.
Personerna i Neo tillhör alla liberalismens tillskyndare vilket har både för- och nackdelar. En avigsida är tvivelsutan att invändningarna mot den ljusa bild de målar saknas. För sådana är trots allt inte svåra att hitta. Framför allt det faktum att Maud Olofsson startade sin partiledarkarriär utan någon som helst uppenbar vilja att vrida partiet i borgerlig riktning.
Hennes tal om ett "mittens rike" (nu sorgfälligt övertaget av kristdemokraternas Göran Hägglund) var länge ett centerns slagord för att markera avstånd till moderaterna. Och inför valet 2002 vred hon överraskande om partiets familjepolitik på ett sätt som i stället för att isolera folkpartiet skapade en klyfta rakt igenom borgerligheten.
Nej, den Olofssonska färden har inte varit en spikrak liberal resa med alliansen som slutstation. Det var efter valet 2002 som den politiska omstöpningen började, åtminstone så pass den märktes utåt.
Vad som också kan ifrågasättas är det självklara förmodandet att centerpartistiska gräsrötter är fullt tillfreds med utvecklingen. Det kan naturligtvis vara så, men i ett parti där folk accepterar rätt mycket av vad ledningen hittar på, vet man verkligen att så är fallet? Om Maud Olofsson avgår imorgon, kommer hennes liberala arv att förvaltas utan knot och knorr, och i så fall av vem eller vilka? Förändringen är starkt knuten till hennes person, inte till särskilt många andra i partitoppen.
Ett undantag måste dock erkännas, och det är utvecklingen inom ungdomsförbundet, CUF. Därifrån har, utan någon vidare egentlig förklaring, en röststark och ideologiskt pregnant liberalism haft sin vagga och utveckling. Ungdomsrörelsen, med den så kallade Stureplanscentern som utlöpare, har onekligen bidragit till partiets förändrade ideologiska profil. Och där skulle sannolikt varje försök till återtåg till vattnig mittenpolitik bekämpas. Denna utveckling har varit lika genuin som förvånande.
Kanske var det en lycklig slump att det liberala genombrottet i CUF sammanföll med suget efter borgerligt samarbete. Kanske var det därför centern rörde sig mot frihetlighet. I alla händelser är det bara att hoppas att denna historiska bedrift blir bestående.