Gotlands nye regiondirektör får en månadslön på 127 000 kronor. Det är en förskräcklig massa pengar för de flesta av oss. Det är lätt att tycka att det är alldeles för mycket. Det gör jag också.
Men det är en indignation som sällan eller aldrig drabbar andra höginkomsttagare. Företagsledare i näringslivet som basar över en så omfattande och varierad verksamhet att den kan jämföras med en kommun tjänar som regel betydligt mer. Som Lennart Petersson skrev här på sidan i förrgår tjänar chefer inom näringslivet ungefär tjugo gånger mer än sina ”vanliga” underställda. I kommunerna är motsvarande siffra fyra gånger.
GA:s Mats Linder hör till dem som tar i så han nästan storknar av indignation. Han lyckas till och med dra in avgångne regionchefen Bo Dahllöfs nuvarande lön ett år efter att han flyttat härifrån. Den lönen är förvisso hög men hur i all världen kan den tas till intäkt för att ”gotlänningarna” dominerar löneligan? Räcker det att ha fritidshus här finns det bättre exempel bland höginkomsttagare med både bonusar och fallskärmar därtill.
”Är det regionstatusen som spökar, eller att Gotland fungerar både som kommun och landsting?” undrar Mats Linder. Ja, det är väl självklart. Gotlands regiondirektör är också landstingsdirektör. Jämfört med övriga landstingsdirektörer hamnar placeringen betydligt längre ner i lönelistan. Och då handlar det på andra håll ofta om inte bara hög lön utan också om diverse fallskärmsavtal om en eller flera årslöner.
Vanliga kommundirektörer har varken sjukhus eller vårdcentraler inom sitt fögderi. Inte det tidigare statliga regionala utvecklingsansvaret heller.
Lägger man därtill ansvaret för en av landets större kommuner - plats 38 av 290 - blir plötsligt lönen inte så anmärkningsvärd.
❑❑❑ Med detta sagt finns det en hel del andra saker att fundera över i sammanhanget.
Varför tjänar förtroendevalda med samma eller större ansvar sämre än sina chefstjänstemän? Varför har vi sådana löneskillnader i hela samhället? Varför är toppchefer i offentliga sektorn sämre avlönade än sina motsvarigheter i näringslivet? Varför är de högst avlönade nästan alltid män? (Just landstingsdirektörer är ett undantag.)
Varför växer klyftorna? Och varför har detta de senaste åren förstärkts ytterligare genom regeringens politik som gynnat välavlönade män?
Det här är några av de frågor som säkert kommer att avhandlas i valstugorna. Jag tror inte att Socialdemokraterna kommer att ha det svårast i de diskussionerna.