Efter en lång kamp införde Sverige en lag mot köp av sexuella tjänster 1999. Den så kallade sexköpslagen drevs fram främst av kvinnoorganisationer och det var långt ifrån självklart att en lagreglering överhuvudtaget skulle bli av.
Saken väckte stort intresse utomlands och politiker, forskare och journalister kom för att studera lagen och dess tillämpning. Också kampen fram till beslut och genomförande var högintressant att ta del av. Det har skrivits doktorsavhandlingar, debattartiklar och politiska förslag med utgångspunkt i den svenska lagstiftningen.
Handeln med sexuella tjänster har inte upphört, det tror nog ingen. Men samhället har tydligt markerat att köp av tillgång till en annan människas kropp inte är acceptabelt. Det har rimligen minskat intresset hos den enda nödvändiga länken i kedjan: kunden. I motsats till vad en del debattörer hävdar är lagen könsneutral.
Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har tidigare agerat för att svenskars sexköp i andra länder också ska vara olagliga.
I helgen har också Centerkvinnorna, Kristdemokratiska kvinnoförbundet och Liberala kvinnor i en debattartikel i Dagens Nyheter ställt sig bakom kravet om kriminalisering av svenska medborgares sexköp utomlands. De uppmanar nu regeringen att följa Norges exempel.
Det som drev mig till tangentbordet i den här frågan var en ledare i måndagens Dagens Nyheter som kritiserar de tre kvinnoförbundens ställningstagande.
Det finns onekligen komplikationer i en lagstiftning som rör vad svenskar gör i andra länder. Till exempel gäller det så kallad dubbel straffbarhet. Det finns skäl att titta ordentligt på det och om kritiken stannat där hade jag nog inte reagerat. Men ledarskribentens uttryckssätt känns både cyniskt och förlegat:
”Men om man ska se det krasst, är det bättre att se sina barn svälta ihjäl än att prostituera sig? Det är lätt att sitta på höga hästar i Sverige och med moralistiska pekpinnar frånta kvinnor i Niger sin enda försörjningsmöjlighet utan att lansera så mycket som en enda idé om hur de i stället ska få mat på bordet.”
Resonerar man lika accepterande om knarkhandel, rån och annat som människor tar till som enda försörjningsmöjlighet?
Vi känner igen argumenteringen, fast jag hade hoppats slippa möta den år 2012. Att vara mot sexköp är, enligt DN, bara moralism. Att sälja sin kropp är en födkrok och svenska kunder kan med det synsättet nästan känna att de gör en god gärning. Kanske inte i Sverige, men i Niger går det bra.