Cynism istället för underhållning
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Genom att granska en modern högtid som melodifestivalen kan man tyda tidens tecken.
Om det någonstans finns fog för att påstå att samhället blivit hårdare så är det bakom public service glittriga klänningar och lösnaglar på bästa sändningstid som de tydligaste bevisen finns.
Den svenska melodifestivalen har med få undantag anordnats och sänts i SVT:s regi sedan 1958. Vad som till en början var en musikalisk tävling med hyfsat oskyldig och folklig karaktär har under senare år utvecklats till någonting monstruöst i underhållningsväg. Frågan är om det ens kan kallas för familjeunderhållning. Bara under de senaste åren har tonläget förändrats dramatiskt - och då är sångframträdandena undantagna i analysen.
Den största förändringen ligger i hur programledarna förhåller sig till publik och tittare. Det är en utveckling som förekommer inom en rad olika tv-program under underhållningskategorin och tycks höra samman med förändringar i språket. Allt eftersom det svenska talspråket inte längre präglas av skriftspråket utan av det digitala hybridspråket som finns på internet - en blandning av engelska och diverse olika tekniska förkortningar - så avskalas den mellanmänskliga kommunikationen till komprimerade cyniska kommentarer.
En hånfull slags humor utan självdistans eller värme verkar vara det ideal som präglar den moderna underhållaren. För oavsett vad man vill kalla uppdraget som en värd i tv eller radio har, så innefattar det att kunna roa den som lyssnar eller tittar. Därför är det beklagligt när allt fler mediepersonligheter väljer den enkla vägen i strävan efter att vinna folkets hjärtan. Den sortens cynism som det handlar om är förstås redan välförankrad i samhället i övrigt, men den finkalibreras och återanvänds inom underhållningsbranschen - och förhärligas därmed också.
Vad som i allt högre utsträckning genomsyrar public service har ingenting med engelskans "wittiness" att göra, snarare är det ett föraktfullt språk som främst tillhör mobbaren. Finessen saknas, tilltalet är både ignorant och fantasilöst även i de kulturmagasin som beskrivs som djuplodande. Rädslan för vad som går att skämta om är oftast obefogad, i själva verket finns det inget som det inte går att skämta om - så länge det görs på rätt sätt.
Den klassiska uppdelningen mellan yta och innehåll har tv-mediet egentligen de bästa förutsättningarna för att kunna upphäva. Vilken miss att man som public service-kanal inte tar det på allvar. I synnerhet när i princip halva Sveriges befolkning sitter och tittar.