Dags att granska moraliska alibin
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Under sådana förutsättningar, när givandet som sådant hålls så heligt att ingen får ifrågasätta verksamheten, är det måhända inte märkligt att alla pengar inte riktigt används så effektivt som det är tänkt. Det är en grundsanning i de flesta politiska sammanhang, men biståndsverksamheten har aldrig drabbats av ett sådant kritiskt ljus.
Förrän nu. Boken Det svenska biståndsberoendet, som släpps i dagarna, handlar just om detta, och med tanke på biståndets sakrala status i svenskt debatt lär begrepp som det biståndsindustriella komplexet få många att reagera och ta till okvädningsord. Men det handlar om 30 miljarder bara i år, så nog bör det granskas alltid.
Författaren, ekonomen och journalisten Per Krause, som själv bott i Tanzania i flera år, vänder blicken mot Sverige och ställer den ofina frågan hur många i Sverige som försörjs av biståndet. Det visar sig att det är väldigt många. Den bild som framträder är just den av en industri.
Krause uppskattar de svenskar som har ett ekonomiskt intresse av ett högt bistånd till 10 000. Det är Sida:s personal, UD-avdelningar, och även sådana institutioner som Röda korset och andra biståndsorgan. Alla dessa har ett gemensamt ekonomiskt intresse av att upprätthålla föreställningen av att alla som ifrågasätter enprocentmålet eller det nuvarande sättet att bedriva bistånd är skurkaktiga och egoistiska.
Denna sorts kategorisering har redan fått företrädare för till exempel Diakonia att gå till attack mot Krause.
Det kan tyckas cyniskt att utnämna så många människor till rena intresseaktörer inom området. Och så är det naturligtvis inte. Många av de inblandade är säkert genuina idealister. Men det går ändå inte att komma ifrån att de är människor som alla andra. Och människor fungerar så, att de försvarar till sista blodsdroppen den verksamhet på vilken deras levebröd beror. Oavsett om det är rationellt eller inte.
Och sedan, icke att förglömma, finns inom det av Krause blottade komplexet, en grupp som svårligen kan göra anspråk på idealism, och det är de företrädare för exportbolag, pr-konsulter och lobbyister som alla tjänar pengar på Sveriges dåliga samvete. Någon som är förvånad över att även sådana göds med biståndspengar? Det skall man inte vara. Varhelst i samhället det finns stora pengar i omlopp finns konsulterna med. Och 30 miljarder är stora pengar.
Krause utmanar således mäktiga intressen . Men det gör bara hans poäng än mer angelägen; att vi måste börja granska det svenska biståndet kritiskt och inte bara slentrianmässigt använda det som ett moraliskt alibi för att kunna sova gott om natten.