Mätbarhet är viktigt. Mål måste gå att utvärdera. Har eleven klarat kunskapskraven i skolan? I vilken utsträckning har medarbetaren bidragit till lönsamheten? Vem gjorde flest mål i Allsvenskan?
I dag, onsdag, slutar allmänna motionstiden. Fram till 16.30 har riksdagsledamöterna på sig att lämna in motioner i valfri fråga. Under övriga året måste deras förslag förhålla sig till regeringens propositioner.
Det är inte särskilt vanligt att enskilda ledamöters motioner går igenom. Mycket av det som lämnas in under allmänna motionstiden kommer användas också nästa år, och har använts tidigare. På så sätt kan en ledamot med gott samvete säga sig driva exempelvis kravet på utbyggnad av någon viss vägsträcka i den egna valkretsen.
Att mäta och väga är både bra och nödvändigt, men det har sina nackdelar. Från skolans värld rapporteras att elever pluggar till prov snarare än lär för livet. Målen anpassas till mätmetoden. Det gäller på mattelektionen, såväl som i riksdagshuset. Ett skäl till motionshetsen är sannolikt att många nyhetsmedier hetsar om just motionsskrivandet. Efter allmänna motionstiden kommer artiklarna om vilka ledamöter som är flitiga - och vilka som inte är det. Att bli uthängd som lat i lokaltidningen gynnar knappast den politiska karriären.
När de folkvalda ställer upp på räknejournalistikens spelregler bidrar de till att urholka väljarnas förtroende och förståelse för riksdagsuppdraget.
Istället för att fortsätta producera strida strömmar till pappersinsamlingen på Helgeandsholmen borde riksdagsledamöterna själva initiera en diskussion om sin roll och sina arbetsvillkor.
I sina nyutgivna memoarer, "Gör inga dumheter medan jag är död", beskriver den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark 1970-talets riksdagsarbete. Då fanns ett fåtal arbetsrum för ledamöterna att dela på. De hade små skåp, som man inte ens fick plats med en pärm i, och i bänken i plenisalen fanns inte heller mycket utrymme. Uppenbarligen förväntades ledamöterna då skriva och läsa på annat håll. I dag är arbetsmiljön betydligt bättre - men det är hög tid att diskutera uppdragets innehåll.
Den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson har beskrivit riksdagen som ett transportkompani. I stället för att lagstifta och kontrollera regeringen ägnar man sig åt "trivialiteter av begränsat intresse", skriver hon i Svensk Tidskrift.
Flera riksdagsledamöter har vittnat om att det tog dem ett år att komma in i riksdagsarbetet. Kan det möjligtvis bero på att uppdraget i sig är illa definierat, såväl från den egna riksdagsgruppen som från ledamoten själv? Vet de tillräckligt väl vad de vill med sin tid som lagstiftare?
En bred samhällsdebatt om riksdagens funktionssätt vore önskvärd. Allmänna motionstiden påminner årligen om dess brister.