Dags att sätta spaden i jorden
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Miljöförstöringen och miljöförändringarna har nämligen stora effekter på vårt kulturarv. Och i många fall helt förskräckande sådana. Det mest alarmerande Riksantikvarieämbetet pekar i sitt bokslut ut är försurningen i markerna. Detta medför nämligen att fornfynden av metall bryts ned, alltså förstörs, av alla gifter i jorden. Sådant som spännen, svärd och hjälmar är nu klumpar av rost och knappast något vare sig forskare eller museibesökare har större glädje av. Det är snarast ett krisläge som tecknas.
Under årens lopp har arkeologer uppdagat mängder med fornfynd i svensk jord. Men det finns också många kända fyndplatser där man inte grävt. Och ett okänt antal områden som man över huvud taget inte har upptäckt. Just nu vittrar alltså en stor del av svensk fornhistoria bort under våra fötter. Och det är en skada som aldrig kan repareras. Är ett föremål förstört är det förstört för alltid.
Försurningarna minskar nu förvisso långsamt. Men den tid det tar för jorden att återhämta sig är tid kulturarvet inte har. Speciellt inte på västkusten där omständigheterna är mycket ogynnsamma.
Dock: kampen om kulturarvet är inte hopplös. Mycket framåtsyftande åtgärder har också sjösatts. Till exempel har skogsmaskiner i dag ofta tillgång till FMIS som är ett fornminnesinformationssystem. Genom det får de digital information om var det finns fornminnen så att dessa kan aktas under skogsskötsel. Riksantikvarieämbetet genomför nu också regelbundna jordprover vid flera outgrävda fornlämningar för att fram till år 2030 bilda sig en säker uppfattning om nedbrytningsprocessen. En liknande studie görs på landets runstenar.
Men den viktigaste åtgärden fattas: det är att gräva upp innan det är för sent. Skall det någonsin grävas ut på intressanta platser i Sverige är det rimligtvis i ett sådant läge vi har nu. Det borde inte vara en avlägsen tanke för Riksantikvarieämbetet att äska medel för en specialinsats för sakens skull. För staten är det småpengar, men för svensk historia och efterkommandes möjligheter till ett bättre vetande vore det en ovärderlig investering.
På riksantikvarieämbetet har man trots allt rätt grundinställning. Som en handläggare sammanfattar problematiken: Det är människan som är skyldig till miljöproblemen. Men det är också människan som kan ställa allt till rätta.