Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vi vill inte ha något bråk. Vi vill absolut, absolut inte ha något bråk. Ungefär så kan man sammanfatta kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths debattartikel i torsdags där hon aviserade direktiven till den nya kulturutredningen. Att den kulturminister som tillsattes efter att Cecilia Stegö-Chiló avgick inte skulle komma att bli någon alltför kontroversiell var lätt att gissa. Men det tonfall Adelsohn Liljeroth anslår är extremt åt andra hållet i stället. Nu är det närmast borgerlig självutplåning det handlar om. Kulturministern meddelar att hon varit "starkt kritisk" till den kulturpolitik socialdemokraterna har fört. Ändå tycker hon sig förstå att vänstern är lika inställd som hon på att det bör till förändringar. Därför bjuds nu alla riksdagspartier in till att ingå i en "politisk expertgrupp" som löpande skall följa utredningens arbete så att denna "kan stämma av sina slutsatser mot de politiska analyserna". Alla skall vara överens. Man kan stilla undra i sitt sinne vad sådana som Adam Michnik eller Milan Kundera, östeuropeiska dissidenter under kommunisttiden, skulle känna inför sådana formuleringar. Att upplägget skulle säkerställa frihet för kulturen som det påstås skulle de gissningsvis avfärda aningen som ett dåligt skämt eller Orwellskt nyspråk.Men det riktigt nedslående ligger i grundambitionen, att man skall göra allt för att bli överens över partigränserna. Varför skall man det?Det finns inget nationellt intresse av att uppnå total enighet om kulturen. Snarare tvärtom; om alla politiska partier vore överens, var skulle oppositionen finnas? Vad skulle hända med den kulturpolitiska debatten? Sverige är dessutom ett specialfall. Här har vänstern av tradition, åtminstone sedan sextiotalet en närmast total dominans både i kulturdebatten och inom institutionerna. Och detta faktum har spelat en stor roll för hur tankeklimatet och i förlängningen den politiska debatten kommit att te sig. Om något borde det ligga i en borgerlig regerings intresse att gå till motoffensiv på detta område. Alltså motsatsen till vad som nu aviseras. Det enda Adelsohn Liljeroths välvilliga ambition kommer att leda till är naturligtvis att vänsterns starka grepp över svenskt kulturliv vidmakthålls, vad skulle socialdemokraternas intressen i expertgruppen annars bestå i? I flera år nu, ända sedan den borgerliga alliansen bildades, har en medveten borgerlig kulturpolitik efterlysts. Och man har förutsatt att den någon gång kommer till stånd. Kommer det att hända under den här mandatperioden under sådan här förutsättningar?
