Dags göra censuren till filmhistoria

Politik2007-08-27 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det går att ha principiella invändningar mot den svenska censuren av biograffilmer. Men de rent pragmatiska räcker gott och väl för att se att den har spelat ut sin roll. I den mån den har haft någon sådan att fylla.
När censuren infördes 1911 var en biograf i stort sett enda möjligheten för den som ville se en film att göra det. Våld på film ansågs ha en förråande effekt. Men även sådant som var osedligt eller olika typer av brott fick inte visas.

I dag är situationen en annan. För den som vill se en film finns en uppsjö av möjligheter. Sedan nittonhundratalets början har den tekniska utvecklingen bidragit med TV, video, DVD och inte minst Internet. Biograferna, som censuren ska vaka över, utgör en liten del av den totala filmkonsumtionen.
För de allra flesta finns alltså goda möjligheter att få tag på vilka filmer som helst utan att gå på bio. Och varför det då anses rimligt att censurera en film som visas offentligt när det inte är det om den visas privat är svårbegripligt. Sverige är också det enda landet i norden som fortfarande har kvar filmcensuren.
Dessutom verkar det finnas dåligt vetenskapligt stöd för att film skulle ha en förråande verkan, åtminstone enligt dem som är satta att ansvara för bedömningen av vilka filmer som skulle ha en sådan effekt, nämligen Statens biografbyrå. Därför har man heller inte klippt i några filmer de senaste tolv åren. I praktiken har alltså censuren redan avskaffats.

Det något lustiga i sammanhanget är alltså att censorerna själva anser sig ha spelat ut sin roll och därför under lång tid, med direktör Gunnel Arrbäck i spetsen, har argumenterat för att censuren borde avskaffas. Men förgäves. Och när den borgerliga regeringen inte heller verkade vilja göra något åt saken fick Arrbäck till sist nog och avgick.
Kanske var det ändå det som krävdes, för nu har både socialdemokraterna och vänsterpartiet mjuknat i sitt motstånd och vill åtminstone utreda frågan.
Saken borde i princip vara klar, om det inte vore för att allianspartierna är oeniga eftersom kristdemokraterna i dagsläget vill behålla censuren.
Kulturutskottets vice ordförande, folkpartisten Cecilia Wikström, säger i en intervju att hon anser att censuren har spelat ut sin roll, men vill inte köra över kristdemokraterna. Samtidigt som hon i nästa andetag dömer ut deras ståndpunkt som irrationell. Det är knappast ett uttalande ägnat att få samarbetet inom alliansen att fungera smidigt. Men visst, hon har rätt i sak. Censuren är otidsenlig.
Den har i praktiken inte tillämpats på mer än ett decennium och vi tycks vi ha klarat oss bra ändå. Det är ingen principiell hållning, men ofta kommer man längre med lite sunt förnuft och en korrekt bild av verkligheten. I synnerhet om man ska övertyga någon som tycker annorlunda.