Jöken ogillas av många och gillas i stort sett bara av centerpartister, och bara eftersom de tillsagts att känna så. Men medan Jöken-partierna ändå fortsatt att respektera den överenskommelse de ingått, så kan en ohelig allians som tillsammans utgör en riksdagsmajoritet göra kaffeved av Jöken-partiernas anskrämligt hopsnickrade kompromiss.
Det återstår att se vad som blir utfallet, men det verkar som att oppositionen på både höger- och vänstersidan om regeringsunderlaget kan enas om att omdisponera budgeten så att mer pengar går till kommunerna och välfärden, vilket de kan finansiera bland annat genom att sänka Jöken-partiernas mest utstuderat resursförslösande reformfavoriter. Så kan det gå med Miljöpartiets friår och Centerns ingångsavdrag (en skattsubvention för att anställa unga och nyanlända). Förhoppningsvis drabbar så småningom samma öde Socialdemokraternas familjevecka. Pengarna kommer till bättre nytta i välfärden än som lite extra ledighet till utvalda delar av ett av världens mest lediga folk – och definitivt det mest föräldralediga!
Själv hade jag ju önskat en satsning inte bara till välfärden. Än välkomnare vore en större satsning på det för vår välfärd så viktiga rättsväsendet. Och på försvaret. Men det är ju lätt för mig att tycka, men det är ju inte givet att det är lika lätt att genomföra. Det är inte jag som ska sy ihop en överenskommelse som förenar bland andra Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet i ett alternativ till regeringens politik. Och jag föreställer mig att denna bredast möjliga koalition innebär förutsättningar som rätt svårt begränsar vad som är politiskt möjligt.
Jöken ingicks för att beröva SD alla möjligheter till inflytande. Den dikterade dessutom att inte heller Vänsterpartiet skulle få någon makt (vilket snabbt motbevisades av att regeringen behövde hjälp av V för att överhuvudtaget kunna tillträda).
Begår Moderaterna om Kristdemokraterna något slags brott mot demokratin om man nu samordnar sig med BÅDA dessa ytterkantspartier, för att få inflytande över politiken?
Tvärt om, det är ett bra exempel på hur den demokratiska parlamentarismen ska fungera. Partier med olika syn på samhället och politiken kan ändå samarbeta om de har gemensamma intressen, oavsett om det rör enskilda sakfrågor eller statsbudgeten.
Det är Jöken – och innan dess Decemberöverenskommelsen – som har varit symptom på att det är något ruttet med den svenska parlamentarismen.