Danmark - frisinne och öppen debatt
Dannebrogen. Inte så befläckad som somliga svenskar vill ha det till. Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX
Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Denna nya Danmarks-bild förmedlas bland annat av TV-kändisen Lena Sundström som tydligen vistats några månader i landet och därefter skrivit en starkt kritisk bok - "Världens lyckligaste folk - en bok om Danmark". Hon hävdar att Danmark fått dåligt rykte, främst på grund av invandrardebatten. Mohammed-teckningarna, det militära engagemanget i Afghanistan och Irak, rivningen av Ungdomshuset i Köpenhamn och utvisningen av asylansökande som tagit sin tillflykt i en kyrka sägs vara andra ingredienser i denna unkna Danmarks-soppa.
Och roten till allt ont är enligt de svenska förstå-sig-påarna Dansk Folkeparti (DF) och dess ledare Pia Kjærsgaard. Lena Sundström har producerat en hemmagjord politisk analys som går ut på att DF började politisera nya områden när välfärdsstaten var ett faktum. Som att ställa större krav till invandrarna, framhäva de danska värdena och rent allmänt spela väldigt mycket på känslor.
Själv har jag nu bott i Danmark i närmare tio år - och jag känner inte igen den bild som målas upp. Huvuddelen av min danska tid har jag tillbringat i en förort som heter Ishöj. Här bor 21 000 personer varav 7000 är invandrare, från ett 80-tal nationer. Det är därmed Danmarks mest "blandade" kommun.
Enligt den "nya svenska bilden" borde det då vara en förort präglad av starka motsättningar. Det är det inte. I kommunen, som har stabil socialdemokratisk majoritet, lever de etniska danskarna och vi andra, inte bara sida vid sida utan på kors och tvärs över nationsgränserna. Motsättningar och "ballade" som har sin grund i oöverensstämmelser mellan folkslagen existerar nästan inte. Integrationen fungerar riktigt bra. Det är inte "vi och dom".
Nästan alla danskar som jag känner tycker att det är bra att samhället består av människor med olika bakgrund, erfarenheter och kultur. Men man gör inte stort väsen av saken. Det finns inte samma behov som i Sverige av att visa att man är god, vidsynt och förstående. Man är det bara och försöker få vardagen att fungera.
Den politiska eliten i Sverige och kultursidornas korrekta pennor har av allt att döma ett stort behov av att demonisera Dansk Folkeparti (och därmed, som Lena Sundström, nästan hela det danska folket). Jag tror att grunden till detta är att många har dåligt samvete för att Ny Demokrati "tilläts" komma in på den väluppfostrade svenska politiska scenen.
Låt mig för tydlighetens skulle fastslå att jag inte sympatiserar med DF. Jag tycker att partiet alltför ofta är för grovt och vulgärt i sin retorik och argumentation. Men faktum kvarstår: I det senaste folketingsvalet fick DF 14 procent (480 000 röster) och därmed 25 av de 179 platserna i parlamentet. I och med detta är Dansk Folkeparti det tredje största partiet, efter Liberale Venstre och Socialdemokraterna. DF står utanför den borgerliga regeringen (Venstre och Konservative) men är det främsta stödpartiet och har därmed mycket stort inflytande. Detta kan man tycka vad man vill om men så fungerar parlamentarismen - också i Danmark.
Men att göra denna politiska situation till ett bevis för att något är ruttet i staten Danmark är att gå alldeles för långt. Då känner man inte danskarna och än mindre deras historia. Danmark är ett litet land - 5,5 miljoner invånare - som under andra världskriget var ockuperat och våldtaget. Detta är nog den främsta orsaken till att danskarna idag värnar och värderar sin frihet på ett helt annat sätt vi överbeskyddade och bortskämda svenskar. Danskarna tar inget för givet. Därför är man också mer på sin vakt. Det kan någon gång ta sig alltför drastiska uttryck, till exempel då influenser utifrån och främmande sedvänjor upplevs som hotfulla. Men frisinnet och toleransen - och den öppna debatten! - är fortfarande något av det bästa med Danmark och danskarna.
H.C. Andersen-idyllen finns här kanske inte längre och man ser inte så många poliser som hjälper ankfamiljer över vägen. Men det är dock alldeles tokigt att, som vissa svenskar, försöka framställa Danmark som ett land i utförsbacken; på väg bort från all anständighet och medmänsklighet. Som alltid kommer danskarna att notera den svenska hysterin och kritiken med ett överseende leende; "ja, de är ju bara svenskar...".