Danmark var ett yndigt land
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vi svenskar såg Danmark inte bara som en brygga ut i stora världen utan rentav som frihetens stamort på jorden. I Danmark kunde man få ett glas utan att myndigheterna stod bakom ryggen och mätte upp ransonen.
Danskarna älskade sina klitter och trappgavlar, havsjungfrur och leksakssoldater i björnskinnsmössor, sin bajer och sina röda pölser.
Världens svintätaste land
De hade ingenting emot att dela med sig av sin idyll till utlänningar, bara dessa betalade för sig och reste hem sedan. Fullproppade med souvenirer och danska ostar.
Men så dök "de fremmede" upp. Människor som inte bara såg annorlunda utan också betedde sig annorlunda. De envisades till exempel med att inte äta griskött fast de kommit till världens svintätaste land.
Trots detta krävde de att få stanna i Danmark. I början tog danskarna dem ändå till sitt hjärta, i förhoppningen att hyggligt bemötande skulle påskynda deras assimilering.
Men "de fremmede" fortsatte med sina böner och egendomliga manér. Verkade inte alls vilja bli danska. Urdanskarnas tålamod tröt, populistpolitiker poppade upp och budskapet mejslades ut: Anpassa er eller åk hem! Danmark är väl till för danskar? De etablerade partierna fattade snart att här gällde det att hänga med eller försvinna.
Att stoppa invandrarna
Inrikesminister Karen Jespersen (s) föreslog att kriminella invandrare skulle skickas till en öde ö.
Men s-regeringens retoriska eftergifter var inte tillräckliga, danskarna ville se handling. Snart ersattes Poul Nyrup Rasmussen (s) av Anders Fogh Rasmussen och hans liberal-konservativa regering, som blev beroende av det halvrasistiska Dansk Folkeparti. Därmed släppte politikerna definitivt anden ur flaskan.
Den nya regeringen anslöt sig entusiastiskt till USA:s och Englands invasion av Irak, med motiveringen att bästa sättet att stoppa invandrarna var innan de hade gett sig av hemifrån.
Dessutom kunde Danmark förvänta sig många sköna kontrakt när Irak skulle byggas upp igen, hade USA lovat. Och danskar säger aldrig nej till en bra affär.
Det är ingen tillfällighet att Muhammed-karikatyrerna publicerades i en dansk regeringsvänlig tidning. Att de fick en så oerhörd effekt är naturligtvis inte bara Danmarks fel.
Många länder har bidragit till att den politiska miljön är som den är i Mellanöstern och i den muslimska världen i övrigt. Men det var Danmark som "lekte med tändstickor i det oskyddade oljefältet", som den danske författaren Carsten Jensen uttrycker det.
I början slöt fyra av fem danskar upp bakom publiceringen av nidbilderna. Men när ambassaderna började brinna, smöret inte gick att sälja och vännerna Bush och Blair teg, började danskarna känna sig ensamma och rädda. Nu är det bara hälften som tycker att det var bra att tidningen publicerade teckningarna.
Rasism och exploatering
Det är bra om danskarna vaknar upp ur sin törnrosasömn och inser att de nu lever på tjugohundratalet. Främlingsfientlighet fungerar inte i vår globaliserade värld.
I stället för att spä på misstron, måste Europa försöka överbrygga den klyfta som århundraden av kolonialt förtryck, rasism och exploatering av araber skapat.
De som agerat i yttrandefrihetens namn, har farit lika vilse. Risk finns både för överdriven självcensur och att FN och europeiska politiker nu rusar i väg och förbjuder att religioner "smädas".
Det skulle ge religiösa extremister av alla slag ett nytt farligt vapen i sina händer.