Danmark är ett litet land. Nu har grannfruns tös gått och blivit statsminister. Ja, så är det faktiskt. Jag bor nämligen i Ishøj, en förstad till Köpenhamn med 20 000 invånare och 104 olika nationaliteter. En kommun där socialdemokraterna alltid har haft egen majoritet i byrådet. Här växte Helle Thorning-Schmidt upp, Danmarks nya statsminister. Dotter till en ensamstående mamma och med sommarjobb i det stora varuhuset Bilka. Det kan låta proletärt, men är det egentligen inte. Familjen Thorning-Schmidt bodde i den lite finare delen av Ishøj med villor och radhus, inte i de stora hyreshuskomplexen.
Och direkt efter skolan lämnade hon sin barn- och ungdomskommun (men mamman bor kvar!) och inledde sin kometkarriär. Via EU-parlamentet kom Thorning-Schmidt tillbaka till Danmark och övertog 2005 ett vingklippt socialdemokratiskt parti som i val efter val förlorat till en stabil borgerlig majoritet.
Helle Thorning-Schmidt lovade att hon skulle slå den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen. Men hon förlorade sitt första val som partiledare. Väljarna litade inte på att hon var en riktig socialdemokrat. Därtill allt för flärdfull, med de finaste märkeskläder, hus i Köpenhamns flottaste kvarter och extrabostad i London (varifrån maken Stephan Kinnock, son till den gamle Labourledaren Neil, kommer).
Den här gången gick det bättre. Det så kallade röda blocket med socialdemokrater, halv- och helkommunister och nästan borgerliga Radikale Venstre lyckades välta Lars Løkke Rasmussen ur statsministerstolen. Det var väntat eftersom opinionsmätningarna i mer än ett år gett de röda en klar valseger. Frågan är väl fortfarande om Helle Thorning betraktas som en "arbetartyp" men hon försäkrar att "socialdemokrat föds man inte till, det väljer man att vara".
Nåväl, varför blir det nu regeringsskifte i Danmark? Ja, inte är det för att danskarna tror på reformer och revolutioner. Därtill är medvetenheten om den globala - och den danska -- krisen alltför stor. De röda kan inte åstadkomma några underverk men har lovat att försöka satsa på en utbyggnad av den offentliga sektorn och de offentliga investeringarna genom en ökad skuldsättning, 12 minuters längre arbetstid per dag och ett ökat skattetryck.
De borgerliga har propagerat för sparsamhet och ekonomiskt ansvarstagande. Men väljarna har i första hand längtat efter en förändring -- till varje pris. Tio år med samma regering, Liberale Venstre och Konservativt Folkeparti, är tröttande. Låt oss därför pröva något nytt, sa danskarna!
Ett kallt faktum är också att nästan alla - utom de 12 procent som stämde på partiet - efterhanden blivit rejält less på Dansk Folkepartis (DF) enormt stora inflytande. Som stödparti till regeringen har DF kunnat välja på alla hyllor när det gällt förhandlingar, om exempelvis statsbudgeten. Och som betalning för sitt stöd belönats med ibland rent löjeväckande "presenter" inom kärnområdet "utlänningspolitiken". Som senast då Pia Kjærsgaard lyckades genomdriva ökad gränskontroll för att hålla kriminella landsvägsrövare från öststaterna på avstånd från lilla, trygga Danmark.
Nu har DF reducerats till ett parti bland andra. Fortsatt främlingsfientligt men utan det absurda inflytandet. Det applåderas livligt på vänsterkanten men sannerligen också, lite mer diskret, bland anständiga borgerliga väljare. Priset för att neutralisera Dansk Folkeparti har dock varit högt. Nu väntar en period med en röd röra i regeringen. Och sen blir det nyval! Kära läsare, kom ihåg var ni läste det först!