Sannolikt som en konsekvens av vårt välstånd berör den svenska politiska debatten sällan de större, mer övergripande och grundläggande samhällsfrågorna. Frågorna så som rätten till yttrandefrihet, säkerställandet av ett effektivt och rättssäkert rättsväsende samt möjligheten till granskning av makthavarna genom en fri press och journalistkår. Istället ägnas svensk debattid åt fler förskoleplatser, budgetindragningar på ålderdomshem samt ett evigt flyttande av hypotetiska kronor och ören från den ena budgetkolonnen till den andra. Inget ont i det, varje fråga är viktig, men ibland inträffar händelser i världen som tjänar som en påminnelse om att mycket av det som vi tar för givet får andra kämpa för.
Den 23 september i år var det exakt tio år sedan Dawit Isaak frihetsberövades av etiopiska myndigheter. I drygt tio år har han nu suttit inspärrad utan rättegång. Ett givet brott mot de mänskliga rättigheterna. I januari i år startade frihetsrörelsen i Egypten. En rörelse som började som en viskning på Twitter och slutade med ett uppror så starkt att det fällde Mubarak. Vad som såg ut att bli en fredlig övergång till demokrati omkullkastades dock av förra veckans händelser när militärfordon, till synes med avsikt, forcerade en ansamlande folkhop med anledning av en demonstration. 25 civila offer blev resultatet av militärens attack. Reaktionerna kom omedelbart, såväl för de soldater som drogs ner från sina fordon och misshandlades av upprörda människor som för landet i helhet. Flera politiska uttalanden visade på ett uttryck för oro över att den än så länge fredliga omvandlingsprocessen från diktatur till demokrati skulle störas. Och det i ett mycket känsligt skeende eftersom Egypten står inför att genomföra sina första fria val sedan Mubaraks makttillträde.
Regeringen i stort och utrikesdepartementet i synnerhet har länge kritiserats för den "tysta diplomati" som enligt uppgift har använts i försök att få Etiopien att frige Dawit Isaak. Mot bakgrund av händelserna kring de två ytterligare svenskar, journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som nu sitter fångna i landet, åtalade för terroristbrott, är det tveksamt om Dawit Isaak någonsin kommer att få återvända till Sverige. Inför rättegången mot Schibbye och Persson har i skrivande stund än så länge inga svenska journalister erhållit visum för att kunna bevaka förhandlingarna, vilket ytterligare har bidragit till det skamfilade rykte som Etiopien har dragit på sig genom behandlingen av Dawit Isaak. I ljuset av hur Dawit Isaaks ärende har hanterats av etiopiska myndigheter finns det alla anledning att känna oro för Schibbye och Persson.
Händelserna i Egypten och Etiopien visar på att världen i stort är långt ifrån att endast diskutera förskoleplatser. Utanför Sveriges gränser handlar den politiska debatten fortfarande till en stor del om de riktigt grundläggande frågorna: rätten att som medborgare göra sin röst hörd i ett demokratiskt valsystem utan rädsla för repressalier eller fusk, rätten till en rättvis rättegång och rätten till yttrandefrihet. Saker som vi tar för givet i vårt samhälle. Därför är det särskilt beklämmande, just mot bakgrund av dessa händelser, att Håkan Juholt och Lars Ohly uteblev från partiledardebatten i Sveriges Television för drygt en vecka sedan. Argumentet att de inte ville stå bredvid Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var lika osakligt som ohållbart och oseriöst. Istället för att gå upp och försvara sina åsikter och ta debatten med Sverigedemokraterna lämnade Juholt och Ohly därigenom spelplanen fri för Åkesson. Ett sådant agerande som Juholt och Ohly uppvisade genom att utebli är inte värdigt politiker på riksnivå. Hur skall deras väljare kunna känna förtroende för dem när de inte ens är beredda att ta en politiskt saklig debatt för att de inte tycker om var de placeras i studion?
Genom att vägra debatten på angivna grunder förringar Ohly och Juholt det demokratiska politiska spelet och det är ytterst farligt. För att inte säga ansvarslöst. I en tid när en allt igenom ytlig omvärldsanalys ger vid handen att majoriteten av världens befolkning, exemplifierat genom vad som angetts ovan, inte åtnjuter vissa grundläggande mänskliga rättigheter, är det förmätet av den lilla privilegierade del som gör det att inte ta sin frihet på allvar och även det ansvar som följer därmed.
Demokrati och de medföljande rättigheterna är aldrig starkare än de som har det högsta ansvaret vid dess omvandlig till praktik. Politiskt tillkommer en stor del av det ansvaret våra rikspolitiker. Juholt och Ohly vek ner sig på grund av en studioplacering och smet från sitt ansvar som högt uppsatta politiker. Där förlorade de min respekt.