Därför är Norge i Afghanistan
Foto: Lars Magne Hovtun, Forsvaret
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ty före sin resa till Afghanistan berättade utrikesministern att Norge i år ökar sitt bistånd till Afghanistan med 50 procent, till 750 miljoner kronor, runt 900 miljoner i svenska pengar.
Biståndets syfte ligger inte i linje med talibanernas agenda.
Än mer upprörande ur talibansk synvinkel är närvaron av norsk militär i landet, i fjol mellan 500 och 700 soldater.
Den norska truppen är bara en mindre del av den mångnationella, sedan 2003 Nato-ledda ISAF-styrkan, på kring 40000 man. Men det är en slående skillnad mellan bidraget från Norge, med bara fem miljoner invånare, och en rad större europeiska medlemmar i Nato. Exempelvis Tyskland, med 80 miljoner invånare har 3 500 soldater i Afghanistan. För att mäta sig med Norges insats borde det vara minst 8 000.
Norge har inte heller som en del andra länder kringgärdat bruket av sina soldater med restriktioner, typ "inget farligt"
Liksom svenskarna och finländarna befinner sig norrmännen i områden norr och väster om huvudstaden Kabul, vilka i alla fall tidigare betraktats som ganska lugna.
Men i fjol hade kriminella element i förbindelse med talibanerna upprepade gånger angripit polisposteringar i de två nordliga provinserna Faryab och Badghis. Befolkningen terroriserades. I oktober gick ISAF till motoffensiv, 900 afghaner stödda av 500 ISAF-soldater, de flesta från Norge, Tyskland och USA. Tyskarna stod för understöd, amerikanerna fungerade som coacher på fältet för de afghanska soldaterna - och norrmännen bidrog med sina högmobila infanteriförband.
Talibanerna och deras vänner flydde fältet. FN:s biståndsarbetare kunde återvända. Och förhoppningsvis stanna kvar.
I november omkom en norsk soldat när han körde på en mina. Kommentaren från Jonas Gahr Störe var då att det tar många år innan de norska trupperna kan dras tillbaka.
Uttalandet kan jämföras med de vanliga analyser som går ut på att fristen för att kunna förändra Afghanistan så som omvärlden/väst önskar gick ut för ett bra tag sedan.
Även statsminister Jens Stoltenberg är ståndaktig. Han säger att dådet i Kabul stärker grunden för Norges närvaro. Att dra sig ur vore att svika FN och det afghanska folket.
Dessa socialdemokratiska ledare motsägs av koalitionspartnern Sosialistisk Venstreparti, i vars arvsmassa ingår att USA är det stora hotet mot världsfreden.
Sosialistisk Venstreparti bildades en gång som en Nato-fientlig utbrytning ur norsk socialdemokrati.
Björn Jacobsen, partiets företrädare i stortingets försvarsutskott vill återuppliva tanken om ett nordiskt försvarsförbund (prövat och förkastat innan Nato bildades 1949).
En allians med Sverige skulle alltså träda i stället för USA som grundbulten i norsk säkerhetspolitik.
Fan tro?t, var det en norrman som sa, redan innan unionen med Sverige sprack 1905.
Talibanerna i Afghanistan gör knappast skillnad på de utlänningar de dödar på motståndarsidan. Men USA kan skilja på folk och folk, och ser i Afghanistan hur Norge kvalificerar sig för supermaktens stöd om, eller snarare när, det hettar i rivaliteten med andra kuststater, som Ryssland, om naturresurserna i det Norge kallar Höga Norden.
Utrikesminister Gahr Störe har visserligen sagt sig vara övertygad om att Ryssland och Norge kommer att vandra vidare tillsammans på vänskapens väg i Den Höga Nord. Men Norge garderar sig genom att, med adress Vita huset, demonstrera tåga i Afghanistan. Man tror på - ömsesidig - solidaritet.