Mellanöstern, Palestina, Israel, det går utmärkt att ha åsikter om man håller sig på ena eller andra sidan.
En liberal, Gustav Åhlén, skrev nyligen i Gotlänningen om Israels utsatthet för palestinsk terror och om palestiniernas ovilja att förhandla. I GF tisdag 12 november skrev Barbro Ullberg Gardell om palestiniernas svåra situation av maktlöshet och israeliskt godtycke. Så här ser det ut.
Jag har nyligen läst Göran Rosenbergs stora bok ”Det förlorade landet”. Han skärskådar hela historien från 1800-talets slut till nu. Efter 2000 år av exil och osäkerhet för judar runtom i Europa spirade hoppet om ett nationellt hemland i Palestina, ur minnet av forntida judiska kungariken.
Fel från början
Egentligen var det fel från början. Man utgick från ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Men så var det ju inte. Hela området ägdes och odlades av araber under de 2000 åren.
Det Göran Rosenberg gör klart är de olika strömningarna inom sionismen. Där fanns arbetarsionisterna, idealister som såg en stat för både judar och araber med lika rättigheter. Och där fanns hårdföra judiska nationalister som med våld ville återta hela det område som i Femte Mosebok anges som Guds löfte till Abraham: Från floden Eufrat till Egyptens flod (!)
Världens skam
Efter Förintelsen, utplåningen av större delen av Europas judar, såg de överlevande bara en utväg. De måste få sin stat, inom säkra och erkända gränser, med vilka metoder som helst.
Resten av världen, överväldigad av skam, gjorde det möjligt. På bekostnad av Palestinas araber. De flydde från krigen, de lockades att lämna sina jordar, de tvingades bort, de tilläts inte återvända. Deras byar skövlades, deras olivlundar rycktes upp för att säkra det judiska området.
Efter kriget 1967, då Israel återtog hela Jerusalem är Israel en ockupationsmakt. Nya bosättningar breder ut sig på Västbanken, som formellt är palestinskt område.
Ur palestiniernas utsatthet har upproren fötts, terrorismen fått näring. Vilket gett makten till militanta högerpartier i Israel.
De försök till fredsavtal som gjorts har brutits av båda parter. David satte sig inte ner och förhandlade med Goliat. Han skickade en sten med sin slunga. Fast rollerna är ombytta, denne David är inte jude.
Arabvärldens bristande stöd
En miljon araber bor i Israel. De har betydligt bättre sociala villkor än de som bor i låtsasstaten Palestina. Israel har byggts upp av pengar från amerikanska judar och skadestånd från Tyskland.
Men de ofantligt rika arabstater som omger Palestina sätter inte en dollar på att hjälpa sina fränder. Alldeles tydligt vill de ha kvar palestinierna som gisslan för att behålla omvärldens hat mot det israeliska förtrycket. Muslimer har övertagit den gamla antisemitismen.
Göran Rosenberg citerar en israelisk professor: ”Mellan idén om ett etnocentriskt…Israel byggt på judiska messianska förväntningar och idén om ett demokratiskt Israel byggt på förväntningar om fred…och separation mellan stat och religion fanns inga kompromisser.”
Alltmedan palestiniernas eviga maktlöshet och förödmjukelser göder terrorismen.