Working poor, eller arbetande fattiga på svenska, är de som kan räknas till de som lever i relativ fattigdom trots att de har ett arbete. En kombination av dålig anställningstrygghet och låga löner skapar en situation där en människa kan behöva ta fler olika anställningar för att skramla ihop tillräckligt mycket pengar för att klara sig månaden ut.
Det är ett begrepp som inte riktigt förekommit i den svenska debatten. Här har det varit en kristallklar gräns. Fattigdom har uteslutande berott på arbetslöshet, sjukdom, ålderdom eller utanförskap. Den fattigdomen är lättare att angripa genom välfärdssystem och försäkringar – den arbetande fattigdomen är betydligt mer svåråtkomlig. De senaste åtta årens högerpolitik har drivit på utvecklingen i en explosiv fart, och under regeringen Reinfeldt har den relativa fattigdomen ökat. Särskilt bland ensamstående föräldrar.
Att skaffa sig ett arbete har varit ett sätt att ta sig över tröskeln från fattigdom och garantera en bra levnadsstandard. Med generösa försäkringar och ersättningar har vi kunnat dämpa effekterna av att tillfälligt förlora inkomst. Nu är försäkringssystemen undergrävda. En halv miljon människor har lämnat a-kassan. Tusentals har utförsäkrats ur sjukförsäkringen.
När systemen urholkas samtidigt som arbetslösheten stiger blir vi mer villiga att ta arbeten till lägre löner, det är på det viset som en låglönemarknad växt fram i Sverige. Den ligger till grund för att vi i Sverige 2014 har kunnat börja prata om working poor. Sverige, som länge rörde sig mot en mer jämlik arbetsmarknad, har börjat följa den internationella trenden med fler otrygga anställningar och fler bemanningsföretag. Arbetsgivarna kan betala lägre löner och kringgå delar av vår arbetsrättsliga lagstiftning.
Vi har också haft våra ersättningar som stötdämpare, som bostadsbidrag och barnbidrag. Själva grundtanken med de ersättningar är att jämna ut klasskillnader och undvika att skapa en underklass bland de som arbetar genom omfördelning Men ersättningarna har börjat erodera. Ersättningarna följer inte med i prisutvecklingen, och fastställs i fasta kronor och ören. Senast barnbidraget höjdes var 2005. Stödet till ensamstående föräldrar har inte höjts sedan 2006.
Ersättningarna är på väg att tappa sin omfördelande effekt och på så vis förlora sin roll i välfärdssamhället. Och anställningar med låga löner och otrygga villkor kan flytta fram sina positioner när folk behöver ta ett andra, eller till och med ett tredje, deltidsjobb. Bara för att få mat på bordet.
Om utvecklingen fortsätter i den här riktningen, och en osynlig underklass av arbetande fattiga växer fram, kommer det ödelägga den svenska modellen och driva många familjer ut i fattigdom. VI måste ta krafttag. Behovspröva ersättningarna, så att de får tillbaka sin omfördelande effekt. Stärk fackföreningarna och arbetsrätten. Höj ersättningarna i a-kassa och sjukförsäkring. Inför barnomsorg på obekväma arbetstider.