De drivs av både svensk och internationell solidaritet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och jag gillar inte alls, precis som Peter Pettersson, den diskriminering av jobbsökande med utländska namn, som förkommer på den svenska arbetsmarknaden.
Har de begärt hjälp?
Den viktigaste frågan för Peter Pettersson verkar vara om de utländska arbetarna begärt hjälp av svenska facket eller inte.
Eftersom det i de flesta fall inte förekommit någon formell begäran om hjälp ifrågasätter Peter Pettersson om svenska facket driver sina krav för eller emot de utländska arbetarna.
Jag har svårt att se hur de svenska facken ska kunna agera på något annat sätt än vad som i princip skett.
En grundpelare i den svenska modellen är kollektivavtalen som ger fred på arbetsmarknaden med hyfsade löner och god arbetsmiljö.
Detta har givit bra löner och lugn lönebildning och den hotas självklart om arbetsgivare kan anställa arbetare till löner och villkor långt sämre än de svenska kollektivavtalen stipulerar.
Är det då mer solidariskt om de svenska facken accepterar de låga lönerna för de utländska arbetarna?
Blir de mer hjälpta av att få jobba för exempelvis 5 000 kronor i månaden än de dryga 20 000 som en svenska arbetare får.
Är det ett större mått av internationell solidaritet om de svenska arbetarna frivilligt acceptera sänkta löner i Sverige för att de utländska arbetarna har lägre lön?
Någon lär ha sagt, att fattigdomen är lättare att fördras om den bärs av många.
Rent principiellt kan man driva de åsikter som Peter Pettersson gör. Men jag tycker inte det ger hela bilden. På något sätt glömmer han bort klasskampen och den urgamla striden mellan arbete och kapital.
Vill försvaga facket
Det finns ju ett ekonomiskt och värderingsmässigt intresse hos företagare och de borgerliga att bryta sönder de svenska starka fackliga organisationernas styrka och möjligheter att agera.
Flera borgerliga partier vill begränsa fackens möjligheter till stridsåtgärder. All försvagning av fackens styrka ger starkare arbetsgivare, som då kan diktera löner och arbetsvillkor.
Kampen på arbetsmarknaden är ingen söndagsskola, det kan gå tufft till ibland. Det vet de utländska arbetare som många gånger är oändligt mycket mer utnyttjade och låsta i sina möjligheter att kräva högre lön och bättre villkor.
Dessutom är ju löneläget lägre i många av de nya EU-länderna. I de gamla Östländerna var ju facket styrt och kontrollerat av kommunistdiktaturerna. Detta har gjort att många är skeptiska mot allt vad fackliga organisationer heter.
Trots att exempelvis gotländska Industrifacket i många år hjälpt estniska och lettiska industriarbete att bilda moderna fackliga organisationer, finns en bred skepsis.
Jag tror, att om svenska fackliga organisationer driver principen att svenska kollektivavtal ska gälla för arbete i Sverige, oavsett om det utförs av svenskar, danskar eller polacker, så hjälper det utländska arbetare att inse styrkan med starka fackföreningarna. Det pressar upp löneläget i de nya EU-länderna, precis som det gjort i Spanien och Portugal.
Vem tjänar på lägre löner?
Jag förstår Peter Petterssons sätt att tänka, men jag har svårt att se hur de svenska facken stillsamt ska gå med på att de utländska arbetarna utnyttjas av olika företagare och ges verkligt låga löner medan svenska arbetare får löner enligt svenskt avtal.
Och om svenska arbetare också accepterar lägre löner, så kommer det ju inte ge de utländska arbetarna högre löner. De enda som tjänar på detta är alla företag som kan höja sina vinster.
Allt fler ser Sverige och den nordiska modellen som en förebild för en fredlig arbetsmarknad, ekonomiskt tillväxt och ett jämlikt välstånd.
Då ska vi väl inte kasta bort kollektivavtalen, som är en av grundpelarna i denna välståndsmodell.