De fridfulla rådjuren sätter sinnen i brand
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Att rådjursdebatten på Gotland lever och tar ny fart med jämna mellanrum är ett faktum. I mitten av 1980-talet hettade det till rejält. Då handlade det om man skulle acceptera rådjurens definitiva etablering som inslag i den gotländska faunan. Meningarna var, som bekant, lindrigt sagt delade. Det gällde inte minst bland öns jägare. För att få fakta i målet genomförde Jägargillet en enkät bland sina medlemmar för att klara ut deras inställning. En klar majoritet förklarade sig vara emot rådjuren. Länsstyrelsen, liksom Gotlands kommun, gick därefter på samma linje och intog en negativ attityd till inplantering av rådjur på Gotland.
Rättsläget var emellertid oklart när det gällde offentliga organs inflytande i sammanhanget. Var det fritt fram för vem som helst att "importera" rådjur och släppa dem fria i gotländska marker, eller krävdes det tillstånd av någon myndighet för detta ?
För att få klarhet i den frågan ställde den socialdemokratiska riksdagsledamoten Ulla Petterson en interpellation till dåvarande jordbruksministern Mats Hellström när riksdagen samlades i oktober 1988.
I förbigående kan det vara värt att påminna om att denne Mats Hellström, nu landshövding i Stockholm, som jordbruksminister besökte Gotland sommaren 1987 och då lovade att Roma sockerbruk skulle bevaras
Den 17 oktober 1988 svarade Hellström på Ulla Petterssons frågor i riksdagen. Han förklarade först att "djur som kan ställa till skada inte får planteras ut utan tillstånd från Statens naturvårdsverk". Några meningar senare tillade han dock att "utplanteringsförbudet omfattar inte rådjur".
Det var ju inte något direkt klargörande svar, snarare ett slags "god dag yxskaft". Ulla Pettersson var inte heller särskilt imponerad och nöjd med det besked jordbruksministern presterat. Hon återkom och påminde om att en klar majoritet av gotlänningarna inte ville ha några rådjur fritt levande i landskapet eftersom de ställer till skada på växtligheten och orsakar problem när de dyker upp på vägarna.
Mats Hellström var inte av samma åsikt. Han framhöll att rådjuren inte kan vålla så stor skada eftersom de inte betar i samma marker som fåren. Vid myndigheternas prövning hade man därför inte funnit några sakliga skäl att hindra inplantering.
Sedan kom Hellström med en slutkläm som förbryllade. Han sammanfattade läget med konstaterandet att "om det skulle komma fram nya omständigheter får vi ta ställning på nytt".
Vad ett "nytt ställningstagande" skulle innebära i praktiken utvecklade han dessvärre inte. Kan man förbjuda inplantering retroaktivt?
Mats Hellström slipper nu att svara på sådana frågor, liksom vad han menade med att Roma sockerbruk skulle bestå, eftersom han räddat sig från regeringstaburetten över till landshövdingestolen i Stockholms län. Det är bara rådjuren som är kvar.