De som teg bär ansvar
Höll tyst. Thomas Östros och Mona Sahlin. Foto: Leif R Jansson/SCANPIX
Foto: LEIF R JANSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kort sagt: ni lever med och bland människorna som bor på Gotland.
Samtidigt känner ni till att de personerna ni möter egentligen har en anledning att vara oroliga. Om de visste vad ni visste skulle de inte alls vara sådär jovialiska och sommarglada. På botten utanför deras ö ligger det nämligen dumpat krigsmateriel och rostar. Materiel som med stor sannolikhet innehåller nervgas och senapsgas, kanske också radioaktiva ämnen.
Det finns en risk att alla gotlänningar ni möter och pratar med; män, kvinnor och barn, kan komma att skadas av vad som ligger där ute. Men ni väljer att vara tysta. Ni fortsätter att le och tala om hur vackert Visby är om sommaren.
Hur skulle det kännas? Kan ni ens tänka er in i situationen? Skulle ni inte ha berättat för dem? Skulle ni inte ha tyckt att de hade rätt att få veta?
Om ni vill veta hur det känns att gå där och tiga får ni fråga Mona Sahlin och Thomas Östros. De satt i den regering som rimligtvis måste ha informerats om dumpningarna.
Det är svårt att tro att de inte tänkte på de där tunnorna när de gick runt på Almedalsveckan.
Hur kan man komma på tanken att rösta fram ledare som inte tycker att det egna folket har rätt att veta när det kränkts eller när det hotas av en miljökatastrof?
Hur kan man vilja ha en regering som hellre äventyrar drygt 57 000 gotlänningars väl och ve, än ställer obekväma frågor till ryssarna?
Det får ni fråga näste socialdemokratiske valarbetare som ni möter. De lär snart vara överallt. Men till Gotland vågar de nog inte åka den här gången.
Medan Socialdemokraterna funderar över hur de ska förklara sitt mörkläggande av miljöskandalen måste vi andra ägna oss åt att fundera över hur vi kan undvika att bli lurade i framtiden.
Vi svenskar måste börja kräva större insyn i vårt lands utrikespolitik. Nu är det som att utrikespolitiken inte lyder under demokratin och det öppna samhällets principer.
Det är en avgränsad spelplan som endast får beträdas av en liten elit.
Den lilla eliten lägger mer kraft på att vilseleda svenskarna, än de lägger på att representera dem. IB-affären, relationen till NATO, ubåtskränkningarna, samarbetet med CIA i kriget mot terrorismen är alla exempel på frågor där Sveriges regering gjort en sak, men sagt en annan till sitt eget folk. Det är dags att det folket växer upp och blir myndiga att själva bestämma sin utrikespolitik. En bra början är att utkräva ansvar av de politiker som teg om de ryska dumpningarna.