I morgon är det den 8 mars igen – Internationella Kvinnodagen.
Det tar emot att lyfta fram denna dag, som om det var den enda dagen då kvinnors situation i världen och så kallade kvinnofrågor ska uppmärksammas. När det i praktiken naturligtvis är så att kvinnors och mäns och barns frågor skall uppmärksammas 365 dagar om året.
Men OK då. De vägrar hålla käft – kvinnorna i Armenien, för att ta ett aktuellt exempel av kvinnokamp i världen. Lara Aharonian, som grundat Women´s Resource Center Armenia, berättar om häxjakt på kvinnor som kräver sina rättigheter. Hatkampanjer och bombhot tillhör vardagen.
Men omutligt arbetar de vidare för det som är så självklart – kvinnors lika rättigheter i samhället. Som Lara uttrycker det: ”Om du är kvinna och inte gillar hur folk behandlar dig – oavsett om det är i familjen, i det offentliga rummet, på arbetsplatsen eller i skolan – så ser jag inte hur du har något annat val än att bli aktivist.”
Världens modigaste
Dessa kvinnor i Armenien, i Syrien, i Egypten, i Kongo, i Liberia, i Iran och Irak, och på Balkan är världens modigaste kvinnor. För att nu ta en handfull exempel där kampen pågår.
De är modiga på riktigt, det vill säga de kräver och försvarar sina mänskliga rättigheter och utmanar därmed manssamhället.
De kräver sin rättmätiga plats i samhället. De kräver att få delta där beslut fattas. De kräver att få bygga en välfärd. Men möts av hot, trakasserier och ryktesspridning eller av tystnad. Det stora hotet dessa kvinnor utgör är att de kräver en maktförskjutning i samhället. Makt som männen inte vill släppa ifrån sig.
Men inget kan stoppa demokratins framfart. Framgångar och motgångar, men resultaten kommer till slut. Bastionerna faller.
Hatkampanjer
Går vi hundra år bakåt i tiden i Sverige så var det kvinnors aktivism som drev fram kvinnors rösträtt, som blev ett faktum 1921. Dessa kvinnliga aktivister utsattes också för hatkampanjer från ett oförstående patriarkalt samhälle.
Och så har det fortsatt. Varje steg mot jämlikhet har krävt olika mått av aktivism – politisk aktivism eller enskild aktivism. Demokrati måste vinnas med aktivism, det är uppenbart.
Så ock idag, när vi tvingas se hur det ser ut i vårt samhälle. ”Kvinnans liv är ett liv som kropp”, som Ann Heberlein skrev i ett debattinlägg i DN nyligen. Provokativt, men icke desto mindre sant. Lika sant som att kvinnor tjänar 4 000 kronor mindre än män varje månad eller att kvinnor fortfarande gör större delen av det obetalda hushållsarbetet. Provokativt, javisst. Därför krävs aktivism eller ska vi kalla det feminism.
Varför denna tröghet?
Aktivism pågår överallt i världen mer eller mindre, och med nödvändighet. En ständig kamp för att flytta fram positionerna mot ett jämlikt samhälle i praktiken.
Stöd finns i allehanda FN-dokument, från Förklaringen om de mänskliga rättigheterna till beslut vid FN:s kvinnokonferenser och resolutioner i säkerhetsrådet. Men varför denna tröghet?
Nog behövs aktivism och den Internationella kvinnodagen vart år!