Stefan Löfven debuterade i riksdagens partiledardebatt i går. Inledningsvis stals ändå föreställningen av den avgående moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Och visst gjorde han en snygg sorti från rikspolitiken i rollen som avgående statsman. Till förvåning och visst missnöje från hans båda företrädare Bo Lundgren och Ulf Adelsson (enligt Svenska Dagbladet) avstod han från alla replikskiften. Efter en kort sammanfattning av sin tid i riksdag och regering framförde Reinfeldt sitt senaste glansnummer om öppenhet och tolerans. ”Bli inte vi eller dom, bara vi” var avskedsbudskapet. Avslappad och småleende tog han sedan emot komplimanger och presenter.
Förutom allianskollegornas väntade hyllningar talade Stefan Löfven (S) om företrädarens seriositet och att han varit en god företrädare utomlands, inte minst under EU-ordförandeskapet. Jimmie Åkesson (SD) framhöll den retoriska skickligheten och Åsa Romson (MP) prisade migrationsöverenskommelsen. Vältaligast var, kanske något oväntat, V:s Jonas Sjöstedt. ”Du schackrade aldrig med de grundläggande värderingarna om främlingsfientlighet”, var hans omdöme.
Det är annars inte ovanligt att partier, framförallt men inte bara, på högerkanten tycker att bästa sättet att möta främlingsfientlighet är att uppmärksamma invandringen mer. Det brukar följas av ett antal åtgärder avsedda att visa handlingskraft. De går alltid i restriktiv riktning och resultatet blir aldrig det avsedda. Länder med lägre invandring har varken bättre ekonomi eller färre främlingsfientliga partier. Tvärtom.
Det går att ha många uppfattningar om Fredrik Reinfeldt. Han är redan ämne för ett antal böcker och sista ordet är varken sagt eller skrivet om hans tid i svensk politik. Onekligen har han inte bara lyckats styra och hålla ihop en borgerlig regering bättre än någon annan, han har också stöpt om sitt partis retorik till något väljarna kunde svälja. Sedan genomförde han i stort sett det väljarna ratade på Carl Bildts och Bo Lundgrens tid. Det var skickligt gjort.
Även bland politiska motståndare håller man honom räkning för det klara ställningstagandet mot främlingsfientlighet.
Det var befriande att höra att den linjen fortsätter att vara den svenska regeringens. Stefan Löfven talade klarspråk till Jimmie Åkesson i det enda riktigt hårda replikskiftet i sin första riksdagsdebatt. Han vände sig direkt till de av SD:s väljare som går att påverka och sa: ”Jag ser dig. Jag hör dig. Jag vet att du inte är nöjd. Men Sverigedemokraterna är inte lösningen.”
Stefan Löfven snubblar då och då på orden. Det kan man göra sig lustig över men många känner i stället att han är ”en av oss” till skillnad från företrädaren som sågs som representant för en privilegierad klass från Stockholms exklusivare förorter.
Inte sedan Torbjörn Fälldins tid har vi haft en statsminister som försörjt sig på kroppsarbete. Ironiskt nog är det Fälldins efterträdare Annie Lööf (C) som nu framstår som motpolen, den som aldrig arbetat med annat än politik. Hon var den mest aggressiva mot statsministern i går. Det är rätt tydligt att hon siktar på att ta över ledartröjan i Alliansen.
Det lär inte ske. Anna Kinberg Batra får nu några månader och en partiledardebatt på sig att visa vad hon går för. När hon valts till partiledare tar hon över det som då eventuellt kvarstår av Alliansen.