Regeringen vill i princip få fria händer att runda riksdagen i frågor som rör bekämpning av coronaviruset.
Förslaget strider mot en grundläggande och aktivt upprätthållen princip för vårt statsskick: I grundlagen ges regeringen inte obegränsade bemyndiganden i civila kriser. Tvärtom har en anda av samarbete och gemensamt ansvarstagande för landet förutsatts prägla politiken. Därför finns denna typ av bemyndiganden enbart för krig eller krigsfara.
I dag finns också ett mycket gott, snabbt och nära samarbete mellan regeringen och riksdagen där nödvändiga beslut klubbas igenom. Oppositionen får säga sitt, vilket är helt naturligt när regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans blott har en tredjedel av riksdagsmandaten. Att ge just denna regering möjlighet att själv fatta mycket långtgående beslut är dessutom mycket tveksamt med tanke på att den regelmässigt försökt runda riksdagen när den har kunnat.
Efter att främst Moderaterna och Vänsterpartiet uttalat kritik mot förslaget har det införts en möjlighet för riksdagen att häva regeringens förslag genom att själv stifta lag på området. Av avfattningen förefaller regeringens förordning då gälla under tiden. Lagstiftningsarbete i riksdagen går normalt mycket långsamt så i praktiken innebär det att förordningen gäller även mot riksdagens vilja och att regeringen därmed kan runda riksdagen. Menar oppositionen allvar måste skyddet utformas så att en riksdagsminoritet alltid kan begära att förordningen prövas och att den genast upphör att gälla om inte en majoritet i riksdagen stödjer den.
Varför kommer då regeringen med detta förslag? Flertalet regioner är borgerligt styrda och följer inte nödvändigtvis regeringens pipa utan ser till sin befolknings behov. Troligen vill regeringen kunna ta kontroll över förberedda regioners lager av utrustning och skicka till de som struntat i beredskap. Likaså vill regeringen troligen få utökad beslutanderätt över privata vårdgivare. En indirekt antydan härom finns i det tvivelaktiga och oförskämt korta remissförfarandet på ett dygn under en helg. Inga berörda, varken regioner, privata vårdgivare eller näringslivsorganisationer är remissinstanser och kan således inte protestera.
Oppositionen bör rösta ned förslaget i riksdagen, alternativt yrka på återremiss med stöd av regeringsformens skyddsregel för mänskliga rättigheter så att förslaget vilar i tolv månader och blir överspelat. Behovet finns kort och gott inte. Vill oppositionen stärka krishanteringen är det rimliga att tillfälligt bilda en samlingsregering och dela ansvaret. Att rösta igenom denna lagändring är motsatsen: Att fly ansvar, låta någon annan bestämma och låtsas att man inte varit delaktig. Det påminner mer om decemberöverenskommelsen än den vuxne i rummet och är inget bra sätt att visa sig redo att ta ansvar för landet.