Demokratin ska kunna synas
Foto: Yvonne Åsell/SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För övrigt den första hela arbetsveckan på länge.
Jag är lagd åt det hållet att jag gillar vardag. Jag gillar också att vara hemma när jag är ledig. Kanske är det sant det som stod beskrivet om mig i de där böckerna som redogjorde för alla hus på Gotland och vem som bodde där: Eva Bofride, hemmadotter.
Fast jag associerade inte då, som 20+ och tillfälligt skriven hemma medan jag pluggade på fastlandet, till en arbetande hemkär mamma, utan till en ogift gammal nucka som bodde hemma tills hon var tvungen att flytta på "hemmet". De fick ändra i manuset till boken.
Den här veckan har jag också tänkt mycket på Jantelagen och vårt märkliga behov av att sänka andra i nån lika märklig tro att det höjer oss själva.
Jantelagen används dock ofta som motiv i sammanhang där den inte hör hemma. Som när någon kritiserar och ifrågasätter driftiga personer. För om man har gjort tio bra saker betyder det inte att man kan göra en dum sak utan att ta ansvar. Däremot kan man lättare behålla sitt förtroende om man har en bakgrund av framgång och initiativkraft.
Det handlar inte om att det inte är tillåtet att göra fel. Göra fel kan alla göra men att missbruka makt är inte okej.
Jag resonerar nu helt generellt även om jag självklart utgår från debaclet kring Inger Harlevis olika maktpositioner. Jag menar inte att hon med berått mod har fört folk bakom ljuset, utan försöker ge min förklaring till varför det som hänt är så allvarligt och varför reaktionerna blir så starka.
På Gotland finns många informella maktstrukturer. Man snackar ihop sig och möts naturligt i olika sammanhang där man har flera roller och där det blir oundvikligt att rollerna går samman. Det här är både positivt och negativt. Kommunikationsvägarna är korta och det är lätt att komma till beslut.
Nackdelarna är att man glömmer bort att alla inte är med i dessa informella strukturer. Agerar man som officiell representant i någon del av vårt demokratiska system, ska alla ens handlingar gå att spåra. Man ska kunna se när ett beslut har fattats och av vilka.
I en sådan roll går det inte i alla lägen att fixa för att få en snabb praktisk lösning och i efterhand se till att den demokratiska processen blir uppfylld. För, som vi sett, när det går fel blir det alltid nån som står där med Svarte Petter. Oftast skattebetalarna.
En annan aspekt i det hela är ju att man måste bestämma sig för vad Kammarmusikveckan är. Är det ett "kollo" för musiker som det delvis har beskrivits eller är det ett konsertarrangemang?
Med tiden har det vuxit fram till en kombination av dessa två har jag förstått och då måste det också renodlas vad gäller finansieringen och vem som är arrangör. Hade man haft en tydlig huvudman skulle förmodligen inte en aktör ha kunnat byta boende varenda natt och räkna med att "nån annan" ska betala ens nycker. Har man blivit lovat ett förstklassigt boende och får en friggebod eller husvagn är det en annan sak. Men det sker knappast tre gånger i rad.
Med makt följer ansvar. Alla kan inte skylla på nån annan för till sist är raden av nån annan slut.