Det har gått en månad sedan attentatet på Utöya. Alla fotografier av engagerade ungdomar som inte längre finns. Vars livslåga släktes så brutalt. Det är tungt att se dem, att läsa om dem.
Det går en tydlig demokrativåg genom allt detta. En ström av hopp och framtidstro mitt i sorgen, förtvivlan och ilskan. Något som terroristen inte önskat eller förutsett.
Han som ville sätta käppar i det demokratiska samhällets hjul och mot medmänsklighet och solidaritet. Sätta käppar i strävan till integration och alla människors lika värde.
Nyutsprungen värme
Men dessa käppar kastas nu all världens väg av det norska folket, som tycks stå starkt samlade kring demokratin och det öppna samhället. Som slutit sig samman för medmänsklighet och tolerans. Låt vara att det finns mörka underströmmar i samhället från dem som känner sig förbisedda och oönskade. Det måste man samtidigt våga se och ta tag i.
Någon menar att Norge med attentaten har fått en mörk djup källare, men har samtidigt höjt taket. Likaså strömmar en nyutsprungen värme fram och en känsla av stark gemenskap. De många manifestationerna visar på det. Hundratusentals människor som sträcker rosor mot himlen. Konserter där musiken tröstar och ger hopp.
Debatten lär framöver bli mer nyanserad, tonläget mer dämpat. Ett nytt allvar, kanske. Att känna större ansvar i debatten, i politiken och i journalistiken. Respekt för orden och de enskilda människorna. Sannolikt kommer man att vara betydligt mer uppmärksam på de krafter som arbetar mot det öppna samhället.
Allt detta är något också för oss Sverige att tänka in. Vi har alla ett ansvar att lära av det som hänt i Norge.
I en stor intervju i Aftenposten har Lisbet Palme mycket tänkvärt att säga med sin bakgrund från den 28 februari 1986. Den dag då det första attentatet mot demokratin i Norden i modern skedde med skotten på Sveavägen.
Allt börjar med barnen
Som barnpsykolog vet hon att allt börjar med barnen. Där grundläggs en människas liv. Där grundläggs ett samhälles utveckling. För det finns alltid en bakgrund, en förklaring. Ingen blir förbrytare över en natt. Detta behöver analyseras och lärdom dras.
Det sägs att det är omöjligt att skydda sig mot terrorhandlingar och kriminella handlingar i ett samhälle. Hur många poliser man än mobiliserar. Hur hårda straff man än utmäter. Hur många övervakningskameror man än installerar.
Jo, det repressiva samhället skapar mycken rädsla. Samhället måste istället utvecklas genom omtänksamhet och att satsa på barn och unga. Då skapas ett samhälle fyllt av medmänsklighet och solidaritet. Då minskar riskerna för utanförskap och kriminalitet. Detta är en stor utmaning för politiker och oss alla.
Efter Utöya talar Lisbet Palme om smärtan av att tänka tillbaks på det som hänt. Hon påminner om Center för krispsykologi i Bergen som Unicef och Rädda Barnen samarbetat med i arbete med traumatiserade barn i Sverige och utomlands. Det centret verkar nu aktivt för de många som behöver bearbeta sin sorg.
Hon lyfter som så många andra fram statsminister Jens Stoltenberg. Stoltenbergs naturliga och medmänskliga närvaro från första stund var avgörande för de norska medborgarna att hantera chocken. "Aldrig mer 22 juli" genomsyrar nu nationen.
Stoltenberg gjorde det rakt motsatta mot vad president Bush gjorde efter 11 september i New York. Bush skapade fruktan och rädsla bland folk. Inte minst med det kostbara och tveksamma "kriget mot terrorismen". Därmed sitter rädslan kvar i det amerikanska folket. Så olika strategi från två ledare.
Det krävs en humanistisk optimism för att bekämpa samhällsrädslan. Att lugnt lära och göra bättre. Inse att varje människa är del i en livsviktig samhällsväv.