Ledare: Demokratins dilemma

Länge har frågan om hur etablissemanget ska förhålla sig till den kluriga nöten Sverigedemokraterna varit högst teoretisk.
När det nu återstår drygt två månader kvar till valdagen den 19 september börjar de hypotetiska frågeställningarna ersättas av nya praktiska förhållningsregler.
Redan sedan tidigare har det från flera skolor framkommit att Sverigedemokraternas aktiviteter på skolområdet förbjudits. Det står nu också klart att partiet inte kommer att bjudas in till SVT:s och TV4:s partiledardebatter.
Sverigedemokraterna är inte heller inbjudna till partiledardebatten om två veckor som arrangeras av Pridefestivalen i Stockholm. Feministiskt Initiativ och Piratpartiet är däremot inbjudna till det sistnämnda arrangemanget.
Skälet till beslutet är enligt RFSL:s ordförande att det inkommit kritik från politiker i de andra partierna. Dessa ska ha meddelat att de frånvarar om Sverigedemokraterna tillåts närvara.

Nu tror inte jag att Sverigedemokraternas insatser skulle göra varken till eller från i nämnda debatt. Men den frågan saknar betydelse.
Det relevanta är att det största utomparlamentariska partiet i rykande valrörelse utestängs från att delta tillsammans med de övriga partierna, således också Feministiskt initiativ och Piratpartiet.

Denna åtgärd kommer inte att få någon effekt på festivalen. Inte heller på Sverigedemokraternas politik. Den kommer däremot att få en, oklart hur stor, effekt för de väljare som ser partiet som ett potentiellt alternativ i valet.
Genom att förneka Sverigedemokraternas existens tillerkänns de en betydelse som de på egna meriter svårligen hade kunnat uppbåda. Dessutom försvåras den nödvändiga granskningen av partiets politik. En saklig granskning som politikerna borde ha rätt att få.

Men långt allvarligare är att känslan av att det politiska etablissemanget slutat lyssna kan komma att växa i vissa redan osäkra väljargrupper. När politikerna istället för att bemöta Sverigedemokraternas argument svarar med bojkott är det detsamma som att svara den enskilde väljaren med tystnad.
Främlingsfientligheten uppstår inte i ett vakuum. Av de väljare som skulle kunna tänka sig att lägga sin röst på Sverigedemokraterna är det ytters få som skulle definieras som kallhamrade rasister. Istället består gruppen av en rad olika undergrupper med skilda erfarenheter och delvis individuella utgångspunkter.
Dessa människor måste de etablerade politikerna kunna möta på ett seriöst sätt. Annars kommer den otvivelaktigt att växa sig ännu större.
När odemokratiska grupperingar utnyttjar demokratins spelregler i ett odemokratiskt syfte synliggörs demokratins inneboende dilemma. Men det är också då politikerna har ett ansvar att reagera och agera. Att inte agera är att abdikera och erkänna sig förlorad.

Därför måste den etablerade politiken våga tala om de problem som högst ordinära människor upplever i sin vardag. Därför måste de våga nyansera samtalet kring de mekanismer som styr orsak och verkan. Därför måste de presentera alternativen. Allt detta kan enbart göras i mötet med antagonisten. Frågan kvarstår dock; varför vågar de inte?