Riksmötets öppnande är och bör vara högtidligt. Få riksdagsledamöter skulle ha den dåliga smaken att komma i jeans och t-shirt den dagen. Livgardets Dragonmusikkår, Arméns musikkår och Livgardets grenadjärer musicerar och paraderar. Ett folkdansgille uppträder, med de svenska landskapsfanorna.
Kung Carl XVI Gustaf förklarar riksmötet öppnat, med några väl valda ord om fred, demokrati och framtidshopp. Därefter läser statsministern upp sin regeringsförklaring.
Varje år protesterar en handfull personer mot att det är kungen som öppnar riksmötet. Så även detta år. När övriga reser sig för statschefen förblir somliga sittande. Det är beklagligt - och lite barnsligt. Markeringen, tänkt att riktas mot monarkin, blir i detta fall snarare en markering mot ceremonin i sin helhet.
Man kan vilja att Sverige ska bli en republik. Där är vi inte ännu. Men sedan år 2000 är Sverige ett land utan statskyrka. Ändå är gudstjänsten i Storkyrkan ett årligt inslag i riksmötets öppnande. Rikta hellre protesterna mot den traditionen.
I år var gudstjänsten interreligiös. Utöver domprost, biskop och domkyrkokaplan deltog en rabbin och en imam. Vissa menar att detta är ett förskräckligt traditionsbrott. I Sverige ska man, ty så har det alltid varit, vara protestant. Att åtminstone den judiska minoriteten nådde Sverige under samma århundrade som Martin Luthers läror tycks ha gått dem förbi.
Många traditioner är väl värda att värna och bevara. Gudstjänsten i samband med riksmötets öppnande är inte en av dem. Religionen är och bör vara skild från staten. Och högtidligheten kan upprätthållas alldeles utmärkt, även utan imamer, rabbiner och biskopar.