Det är välkänd vänsterretorik att föreslå skattehöjningar så fort pengarna inte räcker till. Den föreslagna skattehöjningen om 50 öre från den rödgröna majoriteten i Region Gotland torde således inte komma som en överraskning, framför allt inte inför ett valår.
50 extra öre per skattskyldig gotlänning ska enligt beräkningarna generera 50 miljoner kronor extra till Regionen. Pengar som till stor del ska användas inom socialförvaltningen och barn- och utbildningsförvaltningen. På de gotländska Socialdemokraternas hemsida uttrycker man det som så att man vill värna om den goda välfärd Gotland har, men att skattehöjningen behövs för att säkra en rimlig välfärdsnivå. Måhända i sig något motsägelsefullt, men igen, klassisk vänsterretorik. Välfärd och skattehöjning är två begrepp som vänstern gift ihop för länge sedan.
50 miljoner kronor är mycket pengar. Och här till början på problemet, för höjd skatt för gotlänningarna är ett problem. Pengarna räcker inte. Enligt uttalande från socialdirektör Marcia Gardell (GA den 15 oktober 2013) täcker det ökade anslaget till socialförvaltningen inte beräknade kostnader för försörjningsstödet. Och enligt ekonomichef Elisabeth Österdahl (GA samma dag som ovan) är det oförändrat läge för skolverksamheten då de 12 extra miljoner kronorna inte täcker förvaltningens ökade kostnader för småskolorna på landsbygden och nödvändiga åtgärder med anledning av införandet av lärarlegitimationen.
Så trots hårdare beskattning av medborgarna löses inte de ekonomiska problemen för barn- och utbildningsförvaltningen och socialförvaltningen.
Att höja skatten för medborgarna borde alltid, alltid, vara den allra sista lösningen för att lösa pengaproblem inom statlig/regional/kommunal verksamhet. Varför då? Jo, för att det handlar om att ta av någon annans pengar. Och med andras pengar ska man vara aktsam.
Här vet man dessutom på förhand att pengarna inte räcker så vad kommer härnäst? Finns det risk för ännu fler skattehöjningar för gotlänningarna? Om 50 miljoner kronor inte räcker för att inte bara bevara aktuell välfärdsnivå utan även utveckla den är frågan om välfärdsproblemen någonsin löses med pengar? Kanske handlar det snarare om andra omstruktureringar, andra satsningar som måste göras?
Skenade kostnader för försörjningsstöd är en inte så blygsam indikator på att åtgärder för att få folk i arbete behövs. Få människor bort från det utanförskap som arbetslöshet innebär. Gotland behöver arbetstillfällen med hygglig lön. För det behövs tillväxtstimulerande åtgärder. Inte ett krasst accepterande av att behovet av försörjningsstöd ökar och för att bekosta det så höjs skatten.
Enligt Thatcher så fanns det ett grundläggande problem med socialism och det var att förr eller senare sinade även alla andras pengar. Det är måhända politiskt bekvämt att höja skatten så fort pengarna tar slut för det innebär att någon annan får betala och det kräver inga våldsamt kreativa politiska förslag på hur man annars ska komma till rätta med problemen, men det är inte rätt eller långsiktigt hållbart.
Även de arbetande gotlänningarnas pengar tar förr eller senare slut.
Gotland har redan ett högt skattetryck. Att ytterligare höja det ökar knappast attraktionskraften hos Gotland som inflyttningsregion. Och ett minskat skatteunderlag är direkt kontraproduktivt för utvecklingen av Gotland.
Vad Gotland behöver är ett styre som vågar se till andra lösningar än den allra enklaste. Ett styre som vågar ställa krav på förvaltningen och politiken och inte bara på medborgarna i form av ökat skattetryck. Ett styre som är mindre rödgrönt och mer blått.