Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. Så lyder artikel 17 (1) i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen antogs 1948 medan minnena av två världskrig fortfarande var färska och mänskliga rättigheter var ett ämne som behandlades med tillbörlig respekt.
Sedan dess har begreppet mänskliga rättigheter urvattnats till att omfatta praktiskt taget allt någon kan tänkas känna åtminstone ett ljumt begär till. I rapporten Human Rights Inflation (Jacob Mchangama och Guglielmo Verdirame, Freedom Rights Project) som presenterades i somras räknades till hela 1 377 mänskliga rättigheter.
En del av problemet med den pågående rättighetsinflationen är att det urholkar konceptet med mänskliga rättigheter och gör de faktiska sådana svårare att upprätthålla. En av de rättigheter som har hamnat under radarn är äganderätten. Den debatteras visserligen ofta, inte sällan med utgångspunkten att den bör begränsas. Trots att äganderätten befinner sig i kärnan av rättighetssystemet är det sällan denna status görs gällande. Det finns dock anledning att ändra på det.
Den 25 juli meddelade Europadomstolen en dom (27183/04) vari Sverige befanns ha kränkt rätten till både egendomsskydd och privat- och familjeliv.
En man som påbörjat medicinering och blivit svårt deprimerad missade att lämna in en preliminär inkomstdeklaration och upptaxerades med omkring 250 000 kronor. Skatteverket skickade skulden till Kronofogden som beslöt att utmäta mannens villa – beslutet sändes med vanlig post till paret som befann sig på resa och inte nåddes av det förrän det var för sent. Mannen ansökte dock om anstånd med betalningen inom utsatt tidsgräns, ansökan slarvades bort av Skatteverket.
Mannen lämnade in en ny ansökan och beviljades anstånd med betalningen. Kronofogden fick inte beskedet utan sålde villan på exekutiv auktion senare samma dag. Efteråt motiverade Kronofogden försäljningen med att det dessutom fanns en skuld till kommunen på 6 721 kronor.
Glädjande nog fann Europadomstolen att den svenska statens skamliga beteende stred mot de mänskliga rättigheterna och dömde den att betala 800 000 kronor i skadestånd till mannens änka. Domstolen påpekar vid flera tillfällen det exceptionella i vad det offentliga har utsatt mannen för.
Domen bör rimligtvis leda till lagändringar som bättre balanserar medborgarnas rättigheter mot statens. Likaså bör Skatteverket och Kronofogden skärskåda sina ageranden och förbättra kommunikationen mellan myndigheterna. Det är inte svårt att få uppfattningen att de svenska myndigheterna saknar varje form av insikt i hur ingripande deras verksamhet är i människors liv.
Men vi behöver också en förnyad diskussion kring äganderätten och vilken roll den spelar. 30 år efter att Olof Palme införde löntagarfonderna har Jonas Sjöstedt vinden i ryggen i frågan om privata välfärdsföretag. Diskussionen har sällan varit mer behövlig.