LIBERAL KOMMENTAR
Till en början såg det ju så bra ut. Brasilien gick obesegrat genom gruppspelet och vann sedan enkelt mot Chile och Colombia i åttondels- respektive kvartsfinal. Anfallsspelet var kanske inte riktigt så sprudlande som de brasilianska fansens har vant sig vid, men defensiven var VM:s bästa. Grunden var solid.
Sedan föll botten ur. 7-1 mot Tyskland i semifinalen. 3-0 mot Holland i bronsmatchen. Försvaret läckte som ett såll. Grunden var sannerligen inte solid.
För president Dilma Rousseff rymmer det brasilianska lagets insats i fotbolls-VM en illavarslande symbolik. Även för Dilma – det är så hon kallas – såg det till en början bra ut. När hon 2010 blev landets första kvinnliga statschef uppfattades hon som kompetent och, till skillnad från nästan alla andra politiker i landet, som fullständigt okorrumperad.
De första åren tyckte omkring två tredjedelar att hon gjorde ett bra jobb och ekonomin återhämtade sig snabbt efter den internationella finanskrisen. Till och med när de första protesterna mot de dyra VM-arenorna inleddes förra sommaren fortsatte det att se bra ut för Dilma. Demonstrationerna var inte riktade mot henne, utan mot Fifa och korrupta brasilianska byråkrater.
Men oförmågan att handskas med folkets missnöje undergrävde snart hennes stöd och under månaderna som ledde fram till VM föll botten ur. I maj tyckte mindre än 35 procent av väljarna att Dilma förtjänar fyra år till vid makten.
Under de första tre framgångsrika veckorna av VM kravlade hon sig över de 40 procent som anses nödvändiga för omval. Vad som händer nu, efter att Brasilien har kraschat ut ur turneringen, återstår att se.
Ändå är det ekonomin som är mest illavarslande – för både Dilma och för landet. I 80 år har Brasilien kämpat för att bli ett industriland, ofta med stor statlig inblandning. Under 60- och 70-talet nåddes rekordsnabb tillväxt och man pratade om ett brasilianskt ekonomiskt mirakel.
Men grunden var inte stabil. Den byggde på stora lån och när de internationella räntorna sköt i höjden i början på 80-talet tog miraklet abrupt slut.
Först i början på 2000-talet började ekonomin växa på allvar igen. BNP ökade stadigt med 4-5 procent per år. Och den här gången var det väl annorlunda? Nu vilade väl den ekonomiska utvecklingen på en stabil grund?
Nja, tillväxten har inte drivits av produktivitetsökningar, utan av höga råvarupriser och – igen – monetär stimulanspolitik i USA. Billig kredit har använts till konsumtion i stället för investeringar. Samtidigt har viktiga strukturreformer uteblivit.
Länge såg det ju så bra ut. Men nu, efter fotbolls-VM, hopar sig frågetecknen. Hur går det i valet i höst? Och för den brasilianska ekonomin? Är grunden solid? Eller faller botten ur?
Martin Liby Alonso